Ville bara tala om

Det ska bli 18 grader varmt idag. ARTON. GRADER. VARMT. I november. Haha.

Halloween

Nu ska jag visa bilder.

Kusinen Björn hade Halloweenfest.

Tillsammans med sin fru Lisa. Cruella de Ville.

Vi skulle alla komma till deras hus, utklädda, och det var roligt att se att alla tagit uppmaningen på allvar.

Nästan alla, det fanns några sena gäster som inte vågade, men dom bryr vi oss inte om.

Lisas bästa kompis heter Liz, dom har känt varandra sedan High School och hon var, ja, häxa.

Andra kusinen Douglas var också med. Doktor. Ölpimplande doktor. Betryggande.

Lisas syster Angie och hennes man ska snart få sitt fjärde barn, en son. Och detta efter tre döttrar. Blivande son-moder Angie var ett dräktigt bi och maken John hade tagit på sig Hazmat-dräkt.


Amerikanska kusinen Kim och morbror Terry som var Groucho Marx.



Nu orkar jag inte lägga ut fler bilder, ska städa lite innan jag drar till jobbet. Mer sen.

Morgonstund har guld i mun

Kära vänner, och en och annan fiende kanhända: Ni kanske undrar varför jag är uppe vid 8 på morgonen efter att jag jobbar sent? Jaså. det undrade ni inte. Nähä. Men jag ska berätta varför i alla fall! Jag ska packa bilen full med tårtbottnar (en svart, en neongrön och två röda), en helvetes massa olika frosting med chokladsmak, svartgrön och grön och röd icing, små spöken, massa glitterströssel i olika färger, små fladdermöss gjorda i socker, mer icing... Jag ska sätta ihop min fantastiska tårta nere på jobbet, eftersom den kommer att bli för stor för mitt kylskåp och den behöver stå och stelna till lite innan det är dags för party. Ska ta med mig kameran så ni kan följa mina äventyr med frosting i håret och tårtsvordomar.

Hammer Hill Click West Coast Slang

Det är såhär vi minns. Med garv och musik.

Elva år, som igår.

Elva år sedan. Det som nu är sent på kvällen i USA var då tidigt på morgonen i Sverige. En morgon jag önskar att jag aldrig behövt vara med om. Vid den här tiden var jag på brandstationen i Gårda. Kom dit för att identifiera döda. Slapp det. Tack gode Gud, jag slapp det.

Allt var kaos. Allt var svart. Allt var sorg och oro och förtvivlan. Vi gav oss av till ett av sjukhusen, minns inte vilket, jo det var Sahlgrenska. Jag slet listor ut händerna på en diakon, hon hade listor med de som bekräftats ha överlevt. Lille Gustavo fanns inte med där. Jag satt i en tom sjukhusmatsal och gav en ung polisman lille Gustavos signalement. Fyllde i en officiell anmälan, att han var försvunnen. Berättade att hans hår var klippt som på Musse Pigg, rakat men med två runda tofsar, som öron. Vad han hade på sig, vilka smycken, om hans tatuering som han var så stolt över.

Jag visste redan då. Innerst inne visste jag. Visste redan när jag kom ut till Backaplan, en halvtimme efter det att branden startat. När jag slet tag i en av zigenarpojkarna, han var sotig, panikslagen, tyst. Jag bad honom berätta vart Gustavo och Alvaro fanns. Dom stod vid scenen, sa han. Längst in. Jag tror inte dom hann ut. Så sa han. Och jag visste redan då. Det var då det blev svart. Och tyst.

Allt var tyst därute vid Backaplan. Inte egentligen, men alla ljud försvann. Elva år senare har dom inte kommit tillbaka. Jag minns rösterna, alla de jag pratade med. Polisbefälet som grät, som bad oss åka iväg och identifiera de döda. Jag kan inte be föräldrarna, sa han. Deras mobiltelefoner bara ringer och ringer. Vi kan inte svara. Vi bär ut de döda och deras mobiler ringer i deras fickor. Det slutar inte. Det är väl deras mammor som ringer.

Bakom hörnet på huset lades de upp, de döda pojkarna och flickorna. Den yngsta bara tretton år. En flicka. Hennes mamma skulle förlora två döttrar den natten. Så många döda. Allt de gjort var att gå på en fest. De ville dansa och ha skoj. Kanske flörta lite, få en chans att prata med den där killen, med den där tjejen. Nästan ingen var berusad, de flesta var helt nyktra.

De ville bara dansa. Men sextiotre undgomar skulle dö den där natten för elva år sedan och det var mycket som dog då. Alldeles för mycket. För mycket som blev svart, drömmar som krossades, småsyskon som sörjde och glömdes bort, föräldrar som aldrig skulle repa sig, vänner som skulle gå vilse i sorgen och vanmakten. Det blev aldrig riktigt bra igen. Det visste jag redan då, därute i kylan på Backaplan, med lågor som skulle släckas, med rök som kvävt, med unga killar och tjejer som låg överallt, skadade, skräckslagna. Tysta.

Det skulle dröja ett par dygn innan den svarta bilen körde upp vid Hammarkullens kyrka, innan en civilklädd polis bad mig komma ut till bilen. Där satt en präst, han visste inte vad han skulle säga, han var ung och rädd. Polisen fick mig att upprepa Gustavos signalement. Och han bekräftade. Gustavo var död. Han skulle inte komma tillbaka. Han låg på en kall bår, i ett kallt bårhus, alldeles ensam. Jag satt i den där svarta bilen och visste att jag skulle vara tvungen att stiga ur bilen, jag kunde inte stanna där. Jag skulle vara tvungen att gå ur och gå in i kyrkan, samla alla Gustavos vänner, hans familj, och berätta det som var sant. Jag skulle vara tvungen att vara den starka. Så jag tog ett djupt andetag och steg ur bilen, gick in i kyrkan.

Man gör det man måste i livet. Man gör det trots att man inte vill, absolut inte vill. Svårare än så blir det inte. Vad som än händer mig i livet kommer inget att vara svårare än det var den där stunden, då alla hans vänner, de som älskade honom, satt i en ring i en skolsal. Och visste vad som skulle komma. Jag skulle ge vad som helst för att inte minnas ögonen, hoppet som brast, sorgen som tog plats istället. Jag önskar att jag hade sluppit berätta.

Elva år sedan. Det kunde varit igår. Så nära finns minnet. Jag glömmer aldrig. Och i natt vet jag hur svårt det varit för de som överlevde, som förlorade sina vänner, som förlorade allt hopp och all glädje den där natten. Jag vet hur tungt det fortfarande är.

Så till er - Betsa, Andy, Enver, Soheil, Shahin, Getto-Boy, Robin, Nebil, Gonzalo, Cilla, Maher, Roxana, Carolina, Easy, Hamed, Thaimi, Sandy, Ivan, Juan, Zuhir, Reza, Tiina, Maria, Rico.... Några nämnda, men ingen glömd. Ni är många. Till er ett tack. Tack för att ni orkade den natten och alla tunga nätter som följde. Tack för att ni orkade på bårhuset, där vi värmde kalla händer, smekte hår som aldrig skulle smekas igen, sjöng en sista sång. Den värdighet och den kärlek som fanns där, har jag aldrig sett förut och kommer jag aldrig att se igen. Tack för att ni överlevde, hjälpte varandra överleva. Det var svårt ibland. Några av er har barn nu, alla fortsätter ni kämpa. Jag är glad att ni finns. Och alla minns vi Gustavo, Alvaro och Ewa. Och alla andra som försvann den där natten. För elva år sedan. Nej, vi glömmer inte.

Och jag tänker med ömhet och oändlig tacksamhet på alla er som fanns till, som hjälpte till, som kramade, tröstade, grät och skrattade, gav och gav och gav. Pengar, kärlek, tid. I år efteråt. Trots att ni inte var tvungna. Nenad, Anki, Jonas, Nikki, Nacklos, Jörgen, Danne, Frida, Raul, Sylvia, Dogge, Syrene, Mattias, mamma, lillebror, Rolf, Sara, Juana, Pinguino, Cabezon, Stellan, Per, Micke, Lemi, Misko, Caroline, Melva, Gudrun, Mira, Mikaela, Janja, Dragan, Predo, Juan Carlos, Gustavo, Lena, Karin... några nämnda, ingen glömd. Ni har ingen aning om vad ni gjorde och hur mycket det betydde. För mig och för så många.

Vi glömmer inte er heller.

Sound of Music | Central Station Antwerp (Belgium)

En till. I Tyskland.

Att bli glad av

En ledsam dag på många vis, men detta blir man glad av. Det går inte att låta bli. Tillägnar all glädjen i denna video till guddottern.

Full fart

Nu är det full fart. Börjar joba om en och en halv timme. Har diskat, plockat, hängt upp kläder. Bakar en kaka, Red Velvet. Den ska vara botten i min Halloweentårta, blodröd är den, som hämtat ur True Blood. Efter jobbet drar jag ut till Walmart, handlar massa mer saker som behövs till tårtor och kostymer. Sen blir det nattskift. Men nu har jag inte tid med detta längre. Det ska dammsugas också och mitt hembiträde har sagt upp sig. Det är så svårt att hitta bra hjälp nu för tiden.

Otäcka tårtor och läckande tak

Det blir så fel ibland. Som när man känner sig extra ledig och bestämmer sig för att ta en tupplur. Den kan bli så lång, så lång. Särskilt när regnet snattrar mot taket, fönstret är öppet, sängen är mjuk... Inte för att något av pvanstående är fel. långt därifrån. Fel är dock när man sedan vaknar vid fem på morgonen, inser att droppandet man hör inte kommer från utsidan huset utan INNE i huset. Lagom skoj att placera hinkar och annat under takläckor. Allt är inte positivt med hundraåriga gamla hus. Min snälla värd har skrivit kontrakt med takläggarna, men än har jag inte sett röken av dem. Det blir väl som det brukar, jag vaknar av att de står utanför mitt sovrumsfönster.

Imorgon är det Trick or Treat-dag. Det betyder att alla barn i staden klär ut sig och i samlad tropp går runt under ett par timmar och tigger godis. Mycket organiserat, de tigger bara under dessa timmar och vill man inte dela ut godis är det bara att låtsas att man inte är hemma. Jag brukar sitta på verandan och njuta av alla små monster, prinsessor, morötter, kändiskopior... Men i år ska jag jobba, vi brukar se till att de som har barn får vara lediga och kan fälja med sina telningar på tiggerirundan. Ska köpa massa godis i dag ändå, några kommer till baren, grannarna har barn och dessutom brukar kusinernas barn gilla godis. Haha, det är ett UNDERSTATEMENT.

På lördag är det Halloweenfest hos ena jusinen, han som bor i stan. Jag ska baka Anitas chokladkaka, har jag lovat. Har dock fått för mig att jag ska krångla till det och göra en tre våningar hög tårta av det hela, helst med monster och sånt. Eftersom jag är både ledig och extremt utsövd, kan jag ju pyssla med detta under dagen. Ska också göra små röda cupcakes (av Red Velvet-kaka, som en blodröd sockerkaka typ) med svart glasyr på. Och glittrigt strössel. Jag älskar amerikanska dekorationer. The more, the better. Här är en bild på en ganska typisk amerikansk tårta till Halloween, ser ut som om den är inspirerad av mexikanarnas Dia de los muertos, De dödas dag.

Nu ska jag se om det går att sova en stund till. Innan tårtbakandet tar vid.

Grattis Emma!

Lilla Emma, kusinens dotter, fick rollen som Clara i årets uppsättning av Nutcracker! Hennes största dröm gick i uppfyllelse!