Skrift, Själ & Tanke

Sverige Sverige fosterland.

Bohus. Fästning. Back in time.

Skumt detta. Jag har aldrig varit klar med packning inför en resa så tidigt som denna gången. Klockan tio igår kväll var allt packat, huset städat och jag hade hinnit färga håret och duscha. Hade tid att gå ner till baren ett par timmar och umgås över en drink (jo, bara en, en Vodka Collins, jag blir snurrig av en enda), sen satt jag uppe och pratade med arbetskamraterna Chet och Marc som var snälla nog att komma upp till huset och bära ner tunga resväskor från övervåningen. Vi satt väl uppe till fyra, dom gick och jag somnade som en stock! Jag, somna, innan resa. Ojojoj. Sen vart jag vaken vid åtta, torkar lite tvätt, lullar runt, ligger på sängen och slappar, njuter av regnig bris från öppet fönster. Klockan är bara tio nu och vi ska åka vid tolv. Har bara datorn kvar att packa. Detta är en ny sida hos mig som jag gillar.

Packad. Klar. Efter en dusch ska jag gå ner till baren och ta en Jaeger eller tre. So long Altoona, for five weeks. Sweden, here I come. Sätt på en kanna Gevalia!

Det hjälpte att vara fröken duktig. Nu verkar det som om vulkanen lugnat ned sig och planen flyger. Hoppas, hoppas det håller i sig. Ska strax iväg och äta lunch på sushi-stället Yamato med moster och kusin. Sedan jobba. Gjort mig lite fin för lunchen, solen strålar och det är behagliga femton grader varmt ute. Har till och med tagit på mig byxor med pressveck! Vet inte om jag någonsin ÄGT ett par byxor med insydda pressveck förut, men dom är ganska fräcka. I sovrummet står resväskorna på rad. Framför dem står påsar med diverse saker som ska med till Sverige. En väldigt försenad födelsedagspresent till Anki, lite grejer till modern, Starbucks kaffe, Kool-Aid i olika smaker, massa smått. Tyvärr, tyvärr måste jag härmed meddela att det är bara Anki som får någon present. Insåg att om jag ska handla saker till barnen så blir det väldigt MÅNGA barn och jag vill inte vara orättvis och favorisera någon eller några och jag kan i ärlighetens namn inte ens få med mig mycket mer. Bagagevikten bl...

Det sägs att hoppet är det sista som överger människan. Och tur är väl det eftersom askmoln och förvirad information (läs obefintlig) från flybolagen gör att man inte har en aaaaning om huruvida man kommer iväg över Atlanten om några dagar. Jag försöker strunta i det negativa och har idag sprungit runt som en dåre från åtta på morgonen - till doktorn och få dropp med biologisk experimentmedicin, sen fullfart till TJ Max och lämna tillbaka trosor och kofta och skärp (hur tänkte jag där när jag köpte ett skärp som kostar 20 dollar, knappast nödvändigt och ROSA trosor, måste ha haft psykos), sen vidrae till banken, lösa in checkar, sätta in pengar. Hem och hämta dokument, iväg till andra doktorskontoret, lämna papper, kolla provsvar och hämta mediciner (alla prover bra, inklusive röntgen på ryggen, inga nyheter där inte), stanna och köpa kyckling på Wendys (köper nästan ALDRIG snabbmat nuförtiden men hade en längtan efter att ha sett kycklingbitar i asiatisk sötstark sås på TV och dom var...

Det ordnar sig. Jag har levt hela mitt liv enligt den devisen, och se! Jag är fortfarande vid liv. Samma gäller vulkaner och flygförbud. Det kommer att ordna sig och jag kommer att komma iväg. Kanske inte på planerad dag, men till och med det ser ljust ut just nu. Även om det skulle bli lite krångel så är ju huvudsaken att jag kommer hem till mammas köksbord och kan käka hönökaka och dricka filmjölk. Allt annat är sekundärt. Och allt ordnar sig till sist. Jag fortsätter i alla fall att småpacka och förbereda för resa. Jag gillar just packande. Gillar att skriva listor, lägga saker i små påsar, fatta beslut vad som väger för mycket, såna saker. Om en stund ska jag fortsätta men nu måste jag göra klart sommarmeny och ToGo-meny. Dags att jobba kvällen som vanligt på söndagar. Hoppas faktiskt att vi inte blir lika hysteriskt upptagna som vi varit sista veckan. Min kropp tycker att det kan få bli liiiiiite lugnare. Tycker det är gansk askoj att läsa om hur synd det är om alla som fastnat u...

Vulkanutbrott? Hela Sverige täcks av aska? Alla flygplatser stängda på OBESTÄMD TID????? VERKLIGEN???? Ska jorden gå under nu när jag äntligen ska flyga hem? Javisst ja, det kanske är värre att bo på ISLAND just nu, men hallåååååå.

Äntligen är både solen och lite av värmen tillbaka. Dessutom har förkylningen gett med sig, bara lite envis snuva men det kan man leva med. Värre är att jag känner det som om jag varit i husarrest sedan i fredags så nu ska jag ta mig ner i baren med moster och diskutera begränsad sommarmeny med Ed. Elaka solen avsläjade hur dammigt det var i hörnena i köket så där har jag dammsugit som värsta bacillfobikern. Ska skura när jag kommer hem. Saknar vanlig grönsåpa, det verkar inte finnas här. Älskar den doften! Om någon vet en amerikansk motsvarighet så upplys mig, snälla.

Fick inte gjort allt jag ville, inte ännu, men solen skiner och jag ska strax ge mig av till affären. Ut i världen igen! Satt och pillade ner mina piller i små fack på mina dosetter (en nödvändighet när man ha många piller och rörig hjärna) samtidigt som jag tittade på en dokumentärfilm från Afghanistan, Afghan Star. Handlar om deras motsvarighet till American Idol kan man säga, men vilka kontraster. Mycket bra film, och hur mycket man än vet om den politiska situationen i Afghanistan så slås man av det otäcka, det obegripliga. En ung kvinna dansade lite på scenen. För detta förtjänade hon att dö tyckte folk. Inte alla, men många. Att se skräcken i allas ögon när hon tog av sig slöjan som täckte håret, när hon dansade runt lite. Att förstå att detta var något oerhört. Vilket mod. Vilket sjuhelvetes mod. Se filmen. Om ni kan. Och tacka sedan er lyckliga stjärna att ni både kan dansa och sjunga och säga vad ni vill.

Äntligen. Förkylningen ger med sig. Jag vann. Eftersom jag redan är hemma från jobbet kanske jag kan få lite uträttat. Sommarmeny till baren. Listor på vad som ska packas. Tvätta lite. Handla lite föda. För allt jag nyss nämnt krävs att jag lämnar datorn och klär på mig, faktiskt gör något.

Nu testar jag ?ntligen att posta inl?gg fr?n mobilen. Lat som jag av naturen ?r, har jag inte l?rt mig f?rr?n nu.

Det är inte ofta jag blir uppriktigt ledsen över att en kändis går bort, jag menar man kan bli upprörd, chockad och allt annat, men inte i hjärtat ledsen. Dock, när jag läser att Kerstin Thorvall dött, då sjönk mitt hjärta ett steg. Vet inte varför, men hennes texter, både böcker och krönikor, var äkta. Äkta, arga, älskande, utlämnande, kloka, utmanande, mänskliga. Jag har saknat hennes krönikor där hon skrev om vanmakten i att bli gammal och sjuk men där hon ändå kunde se skönheten, kunde längta efter dansen, männen, kärleken. Kanske är detta något ytterst kvinnligt. Har nu sett att mängder av bloggare, alla kvinnor, skrivit inlägg om Kerstin, om vad hon betytt. Inte en enda man har jag sett uttala sig. Och kanske var det just det som var hennes storhet - hon talade till oss så att vi begrep. Hon förstod oss och vi henne. Och hon är mycket saknad. Den stora tragedien är givetvis att hon, som uppenbart var älskad av så många, tillbringade sina sista, smärtsamma år, i relativ ensamhet. ...

Just nu är jag så smutsig att jag antagligen inte ens skulle bli insläppt i en enda affär. Det har varit över trettio grader varmt idag och VANVETTIGT varmt i köket på jobbet. Såklart. Löligt varmt och lika löjligt stressigt., Hela dagen. Hann med banken på morgonen och sen har det gått i full fart sedan dess. Gick direkt efter åtta timmars jobb till trädgården och slet i två timmar. Verkligen slet. Fortfarande nästan trettio grader varmt. Så nu är händerna svarta och jag har ett LAGER med svett över hela kroppen, haha. Sitter med luftkonditioneringen på i arbetsrummet, den blåser iskall luft över min rygg och när jag svalnat av lite skall jag tvaga mig! Ordentligt. En dag ledigt, det är imorgon det, och då ska jag till min snälla doktor på ett vanligt återbesök. FÅ lite recept och ställa frågor och sådant. Men jag mår väldigt bra! Och det är ju bra. Grillade för första gången igår, första gången i år alltså. Grillat kött och potatisgratäng, sitta och skala potatis på verandan är mysig...

Denna gubben kan sin matematik. Vårdintyg någon? Men vilket jobb han lägger ner!

Jag är sååå trött på mina grannar. Ungt par, hon har två pojkar och en flicka från tidigare förhållanden, han är en tanig stackare med hundlikt beteende. Dessutom slår han på henne med jämna mellanrum, hon har armen gipsad ena veckan, blått ansikte nästa. Polisen är här ofta, ofta och dagen efter är han alltid tillbaka. De kan inte prata i vanlig samtalston, någon av dem. De SKRIKER, till och med när de är vänliga vilket bara händer ibland. De skriker åt barnen, kallar den lilla tvååriga flickan för fuckface, kallar fyraårige pojken för retard, de kan inte ens måla ägg på verandan utan att det hörs ett kvarter bort. Jag är sååååå nära att bara ställa mig upp och fråga vad i helvete de har för problem. Och att de borde hålla käften resten av sommaren. Barnen är konstigt nog INTE så högljudda och dessutom gillar jag att höra barn leka och prata och skratta. Men vuxna? Inte så mycket. Häromdagen eskorterade polisen henne och barnen härifrån, han stod kvar som en lessen hudvalp ute på trot...

Vintern är nog över nu. Hoppas jag. Imorgon får vi rekordvarmt. Tjugosju grader. Vilket betyder att det i verkligheten blir ännu varmare än så i solen. I början av april! Just nu är det behagliga 22 i skuggan och man kan sitta på verandan och surfa. Mitt träd, det jag planterade för ett par år sedan framför verandan (en tårpil, eller Weeping willow som det heter här) slår ut helt och hållet idag. Men det dröjer nog innan det ser ut som förra året, här på bilden. Fåglarna kvittrar som om de var på hårdrockskonsert, det är ett himla liv. Och jag börjar inte jobba förrän vid fyra. Natten kan bli skön, det ska bara gå ner till 16 grader inatt, nästan läge för att sitta ute och läsa bok i skenet av facklor på bakgården... Resa till Sverige bokad, reser om mindra än fyra veckor. Vill krama mamma och alla andra. Och jag kan vara hemma för mammas födelsedag! Det var många år sedan sist. Som vi ska fira. Nu måste jag bara hinna med att jobba så mycket som möjligt innan jag åker, försöka hjälpa ...

Det har inte blivit mycket bloggat den sista veckan, men så blir det ibland. Ville bara lägga upp gamla bilder som jag hittat på baren, från 1905, när det var nybyggt, och på min gata! Från samma år. Tydligen hade firman Knickerbocker, som byggde och sålde husen (kanske också hyrde ut) sitt kontor i mosters hus som ligger vägg i vägg med mitt. I alla fall hänger skylten där! Så man ser egentligen inte mitt hus, men man vet ju att det finns där, dolt bakom en vinkel .

Måste säga att jag arbetar tillsammans med en underlig samling människor. Missförstå mig rätt, dom är underbara, men ganska speciella. Vi har en kille, dryga 25 år, som har varit i det militära och lagat mat i massa år. Han är (som de flesta här med militär bakgrund) alltid artig, visar respekt och jobbar på. Men han är så in i helvete bipolär att det är som att vandra i ett minfält. Vi vet aldrig om han ska vara glad eller sur, vi vet inte ens om han tänker öppna munnen på hela kvällen. Ibland pratar han inte alls, svarar knappt på tilltal (vilket kan vara ett problem när man jobbar i team som är helt beroenda av rak och konstant kommunikation). Andra dagar kan han babbla på. Det som orsakar problem är just att han kan flippa ut totalt. Han tar minsta diskussion som personlig kritik, han går direkt i försvar - offensivt defensiv, typ. HAn har ett sjuhelvetes humör och kan tända till på en skitsak. Nu har han varit värre än vanligt den sista tiden men ikväll stannade han faktiskt efter...