Skrift, Själ & Tanke

En bra dag. En dag då guddottern kom hem. En dag vid havet. På verandan. Prat och choklad.

Ja, jag vet. Borde sova. Ta en sömntablett, få ett par timmars sömn innan jobbet. Tankarna hinner ikapp. Bilder som för alltid fastnat. Unga tjejer och killar, skjutna i huvudet, i munnen, i ryggen. Hur de ligger i drivor i skogsdungar, vid strandkanten, längs med bergväggar. Tankar om vad som får en människa att gå runt i över en timme och lugnt, sansat och vid gott mod avrätta en efter en efter en efter en. En kille som gillar Kina-mat, Lacoste-tröjor och skidresor med polarna. En kille som heter Anders och som i nio års tid beslutsamt och målmedvetet arbetat på sin plan. Samtidigt som han träffat vänner, fikat med morsan, gått på krogen, jobbat. Ingen ensamvarg, ingen knepig enstöring som visat tecken på paranoia eller psykisk obalans. Anders är ingen galning. Han är inte sjuk. Det är det som skrämmer mig mer än allt. Jag har läst stora delar av hans manifest, hans dagbok. Det är den mest skrämmande läsning jag någonsin stött på och jag hoppas att jag aldrig mer ska behöva läsa någ...