Anders har lekt färdigt nu.

Ja, jag vet. Borde sova. Ta en sömntablett, få ett par timmars sömn innan jobbet. Tankarna hinner ikapp. Bilder som för alltid fastnat. Unga tjejer och killar, skjutna i huvudet, i munnen, i ryggen. Hur de ligger i drivor i skogsdungar, vid strandkanten, längs med bergväggar. Tankar om vad som får en människa att gå runt i över en timme och lugnt, sansat och vid gott mod avrätta en efter en efter en efter en. En kille som gillar Kina-mat, Lacoste-tröjor och skidresor med polarna. En kille som heter Anders och som i nio års tid beslutsamt och målmedvetet arbetat på sin plan. Samtidigt som han träffat vänner, fikat med morsan, gått på krogen, jobbat. Ingen ensamvarg, ingen knepig enstöring som visat tecken på paranoia eller psykisk obalans. Anders är ingen galning. Han är inte sjuk. Det är det som skrämmer mig mer än allt.

Jag har läst stora delar av hans manifest, hans dagbok. Det är den mest skrämmande läsning jag någonsin stött på och jag hoppas att jag aldrig mer ska behöva läsa något liknande. Tyvärr kommer samma text att läsas av tusentals andra Anders därute. Både galna och ickegalna. Och de kommer att börja planera. Han kommer att bli en hjälte i många kretsar. Beundrad. Det var som fan, snacka om iskall snubbe! Beundrad av andra jagsvaga, störda och hatiska människor som också vill gå till historien.

Anders. Mördaren. Terroristen. Jo, han är att betrakta som terrorist. Han utförde sina våldshandlingar i ett alldeles uppenbart politiskt syfte, hans agenda är solklar, hans scen är byggd. Han kommer att få briljera, breda ut sig, sprida sitt budskap. I en av de största och mest välbevakade rättegångar som Europa och världen skådat. Det är vad han vill. Det är därför han lade ned sina vapen, sträckte händerna över huvudet och lade sig på mage när insatsstyrkan steg i land. Han hade ingen ambition att bli martyr. Inte på det viset.

Kom tillbaka och lek lite, skrek han åt flickor och pojkar i 14-årsåldern som simmade ut i 17-gradigt vatten för att komma undan hans kulor.

Kom tillbaka och lek lite.

Ni kan lita på mig. Jag är polis. Ni är trygga nu.

Sedan sköt han dem. Inte bara en gång. I de allra flesta fall har han tagit sig tid att gå runt, skjuta en gång till, i huvudet eller ryggen. Ville vara säker på att de var döda. Han log mest hela tiden.
Kom och lek.

Jag skäms och jag vill inte tänka så, men jag ber att han mördas, att någon annan intagen eller en förbannad vakt eller förtvivlad polis som gått runt där i drivorna av döda barn och som mött de överlevandes förtvivlan, jag hoppas att någon tar död på honom. Så fort som möjligt. Jag vill inte att han ska få sprida ett enda ord till. Ingen mer lek för Anders. Han har lekt färdigt.