Skrift, Själ & Tanke

Nattljud i Altoona är annorlunda än i Sverige. Polisernas sirener låter som i en amerikansk deckarserie, ambulanser och brandbilar likaså. Men det som mullrar som en stadssjäl är ett annat ljud. Det dundrar ett tåg, ett långt tåg, ett som varar i hemskt många minuter innan det passerat, ibland en halvtimme. Staden där vi bor, var en gång USA:s knytpunkt. Här möttes rälsen från öst och väst, norr och syd. Hela befolkningen var på ett eller annat vis beroende av järnvägen. Rälsen var den pulsåder som fick staden att växa, som satte mat på borden, som fick Mr Mishler att bygga en bedårande jugendteater, som fick katolikerna att bygga en enorm katedral och som färgade framtiden rosa. Sen gick det som det gick. Bilarna tog över. Flyget. Tågen slutade gå. Det pampigaste som finns kvar är Horseshoe Curve, eller Hästskokurvan som vi väl hade sagt. Det är... en kurva. En rälskurva. Dit kommer rälsfantaster från hela världen, och bara står och glor, på kurvan. Den är visserligen lång och ligger

Ojoj. Man blir rödödgd och trött av att vara upp för länge. Dagen är grå, regntunga skyar, men varmt. Tror våren har kommit på allvar. I mitt nästa liv vill jag bli en ewok! Springa runt i skogen och vara hårig, leka krig och ändå vara snäll. Har man tur får man träffa Luke och Leia. Nu ska jag försöka vara lite nyttig och röja upp en aning i huset efter data-dygnet. Och hålla tummarna för att det går bra för lilla Nora. Om jag inte blev skogsewok skulle jag vilja bli neonewok, en sån som lever på mitt skrivbord och som ändrar färg efter vilken typ av dag det är. Idag är en lila dag, bara för att väga upp allt det grå utanför fönstret. Chattade med Lupa från Medellin i Colombia nyss. Önskar att jag var miljonär och bara kunde åka dit och hälsa på. En dag ska jag göra det, hyra hela hotellet i Santa Fe, det med poolen och lugnet, där jag var med lilla Gustavo. Sen skulle jagh bjuda dit alla colombianerna och en del av hammarkulleanierna och sen skulle vi lösa dom flesta av världsproblem

Det börjar bli dags nu, att bli vuxen alltså. Lägga sig i tid, se till att få tillräckligt med sömn innan en arbetsdag. Allt sånt som jag aldrig lärt mig. Nu är jag snart 42, det här går ju inte! Klockan är 5.07 på morgonen och dom satans fåglarna för liv igen. Har lekt med datorn och kameran och iPoden hela natten. Knappt ens druckit. Så nu är det en iskall Cola som ska bottnas och sen krypa ner i svala lakan hos varm man. Tur man jobbar kväll! God natt alla.

Jag tror faktiskt jag är i himlen, åtminstone i cyber-himlen. Jag har lyckats konvertera filmer till iTunes och sen vidare in på Casper och nu kan jag sitta var som helst och kolla på film! Tänk bara när man flyger, ingen stor klumpig laptop som knappt får plats i knät på grund av minimala flygstolar. Bara en liten söt sak som man håller i handen! Det blir en lååååååååååång natt, det känner jag på mig. Det här är Daniel och Yoda. Daniel ska åka till Canad om några dagar. hockey. I Canada. Vilken grej. Jag är nästan avundsjuk. Han kommer att få värsta resan.

Nu sitter jag och leker med Casper, en svart, slimmad liten sak som rymmer 30 GB musik, film, dokument, vad man vill. Har inte riktigt fattat hur man gör ännu, men det kommer. Just nu jobbar datorn ihop med iPoden (hoppas jag) och fyller på med låtar. Yes! Jag har 211 låtar nu, lyssnar på Ted Gärdestads Come give me love, mycket fin sång som faktiskt är på svenska, av någon outgrundlig anledning har han refrängraden på engelska. Det är nog mycket man inte förstår om den mannen, men bra musik gjorde han. Såhär ser Casper ut. Och nu, vips, har jag klurat ut hur man konverterar alla låtar jag har på datorn, så nu finns nästan 500 låtar! Har upptäckt en ny soft amerikansk artist, Josh Rouse. Det stod en artikel om honom i dagens DN, ni kan läsa själva. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2198&a=532390&previousRenderType=2 Lyssna på Quiet town. Lugn snubbe. Nu ska jag ladda ner lite mer bra musik, natten är ung och jag jobbar kväll imorgon vilket betyder sovmorgon! Vi åkte tax

Nu är klockan halv sju på kvällen och jag har diskat, bäddat (sent, jag vet) och vikt lite kläder. Dessutom programmerat DVR-apparaten så att den spelar in lite bra filmer ikväll. Maken verkar ha cyklat vilse, han är fortfarande ute på stan och snurrar. Pratade med kusinen nyss, han som ska ha barn imorgon, lilla Nora ska komma och det hela börjar med doktorers hjälp klockan 7 på morgonen. Storasyster ska hon bli, lilla Emma som snart är stor. Såhär glad är hon när hon dansar balett. Nu ska jag in på Nextels sida och se om jag kan lära mig amerikansk mobiltelefoni. Vi har walkie-talkie-funktion! Det finns ta mej fan inte i Sverige. Annars är nog det mesta mer utvecklat på den fronten hemma i det gamla landet. Men amerikanarna kommer snabbt på upploppet!

Det finns mycket jag funderar på. En sak handlar om färg på drömmar. Mina egna (sovande) drömmar är ofta blå som havet eller gröna som skog och gräs. Är dom någon gång röda eller svarta, så har jag mardrömmar, men det är ett annat kapitel (och för övrigt utspelar sig ofta, ofta mina mardrömmar i Mölndal.) Det jag undrar mest över, är små flickors ohöljda förtjusning i färgen rosa. Vad grundar den sig på? Är det nedärvda instinkter som fobi för spindlar? Är det en genetisk kod som tickar på och fyller någon sorts avelsproduktion? Eller är allt bara en produkt av briljant marknadsföring och modern hjärntvätt? Hur mycket rosa finns egentligen i naturen? Inte så himla mycket, i alla fall inte på nordligare breddgrader. Antar att det finns vackra rosa fåglar och fjärilar i regnskogen, men i Göteborg? Det enda jag kan komma på är nyfödda musungar. Och en del annat nyfött. Kanske är det alltså genetiskt. Lilla Moa älskar rosa. Klänningen från Target i Amerika var visserligen lila, men med Pho

Dom är många, mina små prinsessor. Och de allra flesta bor på andra sidan Atlanten. Några bor här, som Emma och Maya och Della. Och från och med imorgon, lilla Nora som är alldeles ny, så ny att hon inte ens fötts ännu. De andra prinsessorna bor i Svea Rike, dom heter Caroline och Melva, Moa o ch Lina, Camilla och Alexandra, Natalia, Naemi och Angie. Vissa är stora, andra är små. Några är mittemellan, som Melva, den ljuva. En gång blev hon berusad av cider, hon var bara typ fem och dansade Macarena tills hon stupade. Vi vuxna fattade ingenting. Förrän hon sluddrade och snubblade. Och då lärde vi oss att cider från Konsum kan vara farligt i stora mängder på barnkalas. En annan gång drogade jag henne med hostmedicin så att hon sov i ett dygn nästan. Det lärde jag mig också något på.

Tänk om världen vore rättvis. Om alla levde i fred och välstånd, om alla hade mat att äta och snälla människor runt omkring sig. Om ingen hade mindre än någon annan och ingen behövde bli avundsjuk. Om alla levde lyckliga i alla sina dagar och alla sagor hade vackra slut. Riktigt så ser kanske inte verkligheten ut. Solen håller på att gå ned, himlen är grå av tunga moln och fåglarna börjar låta trötta. Kvittret avtar och snart är kvällen här. Inser att i rättvisans namn måste Alexandras bild upp. Saknar henne också. Och jag vill att min mamma har en dator med snabb internetuppkoppling så att man kunde maila, chatta, massa saker. Nu har hon min gamla skitdator och ingen som kan hjälpa henne att få den uppkopplad. Börjar bli hungrig. Kanske laga mat! Torsk eller kyckling. Eller mat levererad direkt till dörren. Definitivt enklast.

Det finns saker som är extra bra att ha. Ficklampa om strömmen går, ett lager med toapapper så man aldrig blir utan, nål och tråd på en plats där man hittar dom, och sen en snäll man. Den snälla mannen är bra till många saker. Han kan laga saker som går sönder, han är varm att krypa ner hos, han överraskar genom att göra tusen och en saker för en. Som att städa huset medans man är på jobbet eller genom att köpa roliga saker i present. Just nu har han cyklat ut på Altoonas gator för att skaffa mig en ny liten leksak, en iPod med 30 GB, en sån jag skrev om förut med massa kluster att spara saker på. Snyggast är läderfodralet, svart med röd rand. Förresten är den snälle mannen ganska söt också, kanske till och med sötare än alla läderfodral i världen. Och idag ska vi bara pyssla och trixa med alla våra tekniska prylar. Gadgets, som det ju kallas på den här kontinenten. Vi gillar gadgets. Tack, Anki, för att du påminde mig om vad det heter. Det finns ord man bara slarvar bort. I övrigt bor

Ibland undrar jag om det verkligen är ett framsteg med den digitala tekniken. Man skaffar sig en digitalkamera. Tar massa kort. Hittar inte sladden för att överföra bilderna till datorn, så dom stannar i kameran. Sen skaffar man ny dator med små hål där man kan stoppa in kamerans minneskort. Vips sitter alla korten i datorn. Sen BORDE man såklart sortera, slänga, döpa om och allt det där. Men icke. Man bara stoppar in alla bilder i en mapp. Sen stannar dom där. Om man är riktigt motiverad, skickar man iväg ett gäng med e-post. Så hamnar dom i någon annans dator, också. Framsteg? Antagligen. I mitt nästa liv ska jag bli organiserad. Jag lovar. Det här är förresten Angie, en liten guddotter som jag hoppas snart kommer och hälsar på.

Tisdag är en konstig dag att vara ledig på, den kan verkligen kännas som lördag. Solen skiner, fåglarna kvittrar och för ett himla liv, grannen tvättar sin 4-hjuling och maken har cyklat iväg för att köpa syrsor till våra små dinosaurier samt hörlurar till nya fräcka iPod med 30 GB hårddisk. Färgskärm har den också, så man kan kolla på film. Den rymmer 75 filmer så det lär aldrig bli tråkigt att flyga, till exempel. Själv ska jag pyssla och trixa lite idag, imorgon får kusinen barn, en flicka ska komma som ska heta Nora Linnea. Det blir roligt att få lära känna henne!

Nu är det natt igen Jag vill att Caroline ska komma. Vi saknar henne!

Jaha. Skriver oftare i min än vad Linda "svensson-wannabee" Skugge gör i sin. Blogg alltså. Det piper diskret från köket, det är min coola kaffebryggare som talar om att nu har jag bryggt färdigt. Det visste jag i och för sig redan. Det doftar ljuvligt ända hit upp till andra våningen. Nymalet, nybryggt. Har en röd kaffekvarn och en röd bryggare. Såhär ser dom ut, mina 70 dollars-vänner. Mycket pengar är det, att spendera på kaffebryggande. Bryggaren fick jag i present av min mamma. Kvarnen köpte jag på eget bevåg. Nu står kaffet och ryker i en mugg brevid tangentbordet, maken försöker vakna, klockan är fyra på morgonen och han ska iväg till jobbet. Stackaren. Själv börjar jag inte förrän sex på söndag kväll och dit är det ännu 14 timmar. Ska sova en stor del av dom. Nu fungerar det inte att ladda upp bild på kaffekvarnen, och jag som så gärna ville skryta. Kanske om jag är envis? Oh yes. Det gick. Cykeldäcket till makens cykel small igår. Jag trodde det var gasen som explode

Trodde att en timme skulle försvinna nu mitt i natten. Men icke. Letar lite på nätet och ser att sommartid börjar den första söndagen i april och det är väl nästa vecka det. Inser också att det fattas en väsentlig del av min hjärna, nämligen den som en gång för alla lär sig att man ställer FRAM klockan på våren, och TILLBAKS densamma på hösten. Varje år är det samma sak. Total och mycket frustrerad begreppsförvirring. Kaos i huvudet. Räknar fram och tillbaka och fattar ändå inte förrän jag kollar och hittar fakta svart på vitt. Och till och med då kan jag ta fel. Det gör inte saken bättre att "back in the ooold country", Sverige alltså, införde man faktiskt sommartid inatt, men här i Amerikas Förenta Stater, sker det först om en vecka. Under sju dygn kan vi således inte räkna med den sedvanliga sex timmars tidsskillnad som vanligen råder. Nu är den sju. Timmar. Herregud. Dags att sova. Såhär ser vi ut nu för tiden. När vi funderar på sommartid.

Det är himla skoj att leka med bildprogram. Maken är mycket duktigare än jag, det har tagit mig hela dagen att komma på hur man får bilder genomskinliga. Men nu kan jag! Hurra vad man kan bli glad för lite, lite. Nu måste jag hämta lite glass eller nåt. Om ni vill veta hur maken ser ut med vargögon, så titta bara. Jag tror inte att det blir så mycket sömn inatt. Det finns massa bilder att leka med, och dessutom ställer man väl om klockan inatt, till sommartid? Eller är det bara i Sverige? Nääääääääää...

Från mitt fönster kan jag se Apalacherna, en bergskedja som åtminstone jag förknippar med indianer och barndomsdrömmar. Tror att jag läste om bergen i min stora indianbok, den där jag samlade bilder, en typ av idolkort med indianer från olika stammar. Vi lekte mycket Indianer och Cowboys när jag var liten. Vi bodde på landet, mitt ute i skogen, och det fanns inte så många att leka med. Inte så många är en överdrift (eller kanske underdrift). Det fanns min lillebror. Sen fanns ingen och ingen och sen fanns Maria och Lena, två systrar som var lika gamla som min bror och jag. Deras familj hade sommarstuga i närheten, och det var en välsignelse att dom fanns där. Vi klädde ut oss och använde hönor och kaniner som statister. Bakom vedboden fanns den stora hönsburen. Det var var där krigsfångarna fanns. Eftersom dom hade fjädrar, var dom givetvis indianer. Vedboden var cowboysarnas högkvarter. Vi indianer huserade på dinosaurieberget strax ovanför. Roligast var att tortera fångar. Binda fast

Det här är Naboo. Hon är en skäggagam och en drottning. Hennes rike är ett 80 gallons terrarium med svarta lampor som gör att allt vitt lyser i mörkret. Kaffe smakar gott. Däremot är det svårt att skriva. I alla fall om man måste prata samtidigt. Önskar att jag hade bättre minne, ett som kom ihåg hur man kodade i HTML. Det fanns en tid när jag kunde det, Raul lärde mig. Vi gjorde fräcka sidor för Ungdom Mot Rasism men sen lät vi dom inte använda sidorna, enbart därför att det fanns idioter i ledningen just då. Synd, synd. Det är lördag morgon, eller snarare eftermiddag, men för mig är det morgon. Ledig idag, ska mest pyssla och kanske baka. Vill göra amerikansk Bundtcake (som är en sorts saftig sockerkaka) och helst också svensk mockatårta. Nya köket är minimalt, litet men gulligt. Fönster över diskbänken, gasspis. Där ska jag uppehålla mig. Middag kan man också laga, kanske köttfärslimpa med kokt potatis. Yeah.

Nu är det natt igen, och vi har redan bott en månad i nya huset som är typ tusen gånger bätttre än det gamla. Varmt, mysigt, rent. Har matat ödlorna och gett dom nytt friskt vatten, duschat länge efter jobb i oljiga barköket, och ska kolla på ett gäng filmer jag spelat in på våran DVR, denna ljuvliga apparat. Ville bara berätta att jag ÄNTLIGEN hittat en deodorant som jag gillar i detta land av miljarder produkter. Det är ett helvete att vara invandrare ibland, speciellt just för att man inte hittar grejer som man bara tog för givet hemma i sitt gamla land, som favorit-deodorant. Nu har jag en ny. Den heter Suave och luktar sockerärtor och violer. Billig är den också. TV:n skriker efter mig. En spännande film och lite glass. Sen sovmorgon och ledig till söndag kväll. Yippie!