Jag är frälst, salig frälst...

Jag är värdelös som bloggare nu för tiden. Kanske kan det bli ändring med tre nya datorer eller kommer produktiviteten att minska för att det finns så mycket som är roligare att göra än att blogga?

Apple. Me love Apple products. Har nu en iMac på jobbet, en iMac hemma och en Macbook Air att ta med mellan dessa platser och överallt jag kan tänkas vilja eller behöva gå. Som sjukhus, där jag tillbringar en del tid.

Jag vet att det låter otroligt och skrytsamt men jag MÅSTE få lov att skryta lite eftersom jag är så glad i mina nya saker. Nytt fint skrivbord har jag också fått att ha på jobbet. Jättestort och elektriskt så att jag kan både stå och sitta. Fina kontorsstolar, sådana som jag kan ställa in så att jag inte får så himla ont. Vippbräda att stå på så att cirkulationen och musklerna mår bättre. Handledsstöd och andra ergonomiska hjälpmedel.

Nu väntar jag bara på lite ny behandling så att inflammationen i mina blodkärl lugnar ned sig och på att infektionen i lungorna ger sig iväg. Långt bort, allra helst. Tydligen har min sjukdom Takayasu bestämt sig för att jävlas och gett sig på aortan lite mer än vanligt. Tur i oturen så har jag världens bästaste doktorer så jag litar på att de tar hand om problemet. Ny behandling väntar jag på, den gamla som hette Enbrel har gett mig infektion i lungorna så nu ska jag få en ny sort, Roactemra. Dropp varannan vecka, tror jag. Väntar på tid och på att förkylning och lunginfektion ska lugna sig lite.

Hemskt långtråkigt att vara sjukskriven. Skönt i tre dagar ungefär, sedan bara tråkigt. Det går an de dagar man är däckad, som idag, av feber och masochistiskt skön förkylningsvärk. Vanliga dagar, med vanlig värk och så, är inte alls lika roliga. Dags att aktivera sig. Jag får mer gjort när jag jobbar heltid än när jag är helt ledig. Skadat. Har i alla fall lite järn just nu tack vare fem påsar svart och äcklig järn-sörja i droppform. Tydligen har min kropp bestämt sig för att den inte alls vill ta upp något järn alls av det jag får i mig via maten. Det blir man lite trött av... minst sagt.

Skelettet har dom också kollat och ryggraden är väl inte vad den borde vara på en ung (!) kvinna som jag själv. Jo, hon sa så, sköterskan. Ung. Det kan jag leva på länge. Ska träffa specialister i slutet av november för att få behandling även för denna benskörhet (grav manifest osteoporos), som vanligt ska jag ha extrema varianter av alla diagnoser. Givetvis! Konstigt vore det annars. Minus 4,3 på något som kallas T-score i ryggradens kota L3. Nästan rekord! Kanske inte så konstigt att jag har lite ont i ryggen... De tog bilder för att se utifall jag har frakturer där också. Det brukar jag ha. Naturligtvis!

Nu ska jag koka lite vatten, dricka malva-the och förkylningsmedicin från America (Nyquil, da bomb, varför finns den inte i Sverige?) och fortsätta leka med datorerna.