Skrift, Själ & Tanke

Ibland brukade han ställa sig framför spegeln och bara titta, länge. Det hände oftast när alla andra sov, när det var tyst och det enda som hördes var ljudet från hans egna andetag. Det fanns nätter när andetagen försvann i ljudet av forsande blod genom hans ådror, han kunde höra blodet susa genom kroppen, dånande. Då hjälpte bara hörlurarna med tung basgång och distade gitarrer. Spegeln var till för de tysta nätterna. Han klädde av sig naken och ställde sig bredbent rakt framför, riktade in en spotlight så att hans kropp lystes upp underifrån. Det skarpa ljuset gav hans drag groteska former, skuggorna spelade ett elakt spel och han ansträngde sig för att hitta den vinkel i vilken han var allra fulast. Han hatade blodet. Utan blodet skulle han se annorlunda ut. Som dom andra. Dom som hade annat blod, dom som slapp se monstret i sig själva. Det fanns delar han var nöjd med, överarmarna, dom var ganska bleka, vältränade, hårda. Och häcken, den såg ut som den skulle. Men resten var spillr...

Hon tyckte om att smyga in i kyrkan när ingen annan var där. Rummet var stort och bara hennes och sen bodde ju Gud där, förstås. Dom var liksom sambos, hon och Gud, som mamma och hennes kille fast sista veckan hade dom bråkat till långt fram på natten så hon trodde inte att han skulle bo kvar så länge till. Men Gud bodde kvar i samma rum, alltid. Det fanns en liten plåtask vid ingången till kyrkan där man kunde lägga pengar alldeles frivilligt och så kunde man ta ljus och tända för någons själ. Det hade en präst berättat. Men hon hade inte riktigt förklarat vad en själ var för något. Det lät stort i alla fall, och lite fint och ibland tände hon alla ljus som fanns och låtsades att hon kände hur många själar som helst. Om hon var hungrig så lånade hon lite slantar ur plåtasken och köpte vetebröd, det stod på asken att pengarna var till för de hungrande, hon trodde inte att Gud skulle bli särskilt arg. Blåsten hade gjort hennes kinder alldeles varma, en vecka kvar till jul och hon visste...