Svart blod
Ibland brukade han ställa sig framför spegeln och bara titta, länge. Det hände oftast när alla andra sov, när det var tyst och det enda som hördes var ljudet från hans egna andetag. Det fanns nätter när andetagen försvann i ljudet av forsande blod genom hans ådror, han kunde höra blodet susa genom kroppen, dånande. Då hjälpte bara hörlurarna med tung basgång och distade gitarrer. Spegeln var till för de tysta nätterna. Han klädde av sig naken och ställde sig bredbent rakt framför, riktade in en spotlight så att hans kropp lystes upp underifrån. Det skarpa ljuset gav hans drag groteska former, skuggorna spelade ett elakt spel och han ansträngde sig för att hitta den vinkel i vilken han var allra fulast.
Han hatade blodet. Utan blodet skulle han se annorlunda ut. Som dom andra. Dom som hade annat blod, dom som slapp se monstret i sig själva. Det fanns delar han var nöjd med, överarmarna, dom var ganska bleka, vältränade, hårda. Och häcken, den såg ut som den skulle. Men resten var spillror från en annan planet, från marker där han aldrig satt sin fot. Och dit han aldrig ville gå.
Ansiktet var värst, det kunde inte döljas i fräcka kläder eller gömmas från blickarna. Han såg nog hur dom tittade. Granskade. Bedömde. Han visste vad dom tänkte innan dom hunnit tänka. Kolla apan, kolla den jävla negern. Det fanns brudar som tyckte han var snygg, som tände på monstret, som la upp sig mentalt bara dom fick syn på honom. Dom var äckliga, hade ingen självrespekt, trodde att han inte kunde genomskåda deras vridna fantasier. Dom ville bara vara annorlunda, inbillade sig att dom var fördomsfria och häftiga, ville väl se om myten stämde. Myten om negern. Men inte fan tog dom med honom hem till mormor. Kanske till mamma och pappa bara för att leka rebeller. Inget chockar föräldrar som när dottern kommer hemdragandes med en svarting. Bakom alla artiga tilltal lyste skräcken igenom. Skulle deras dotter bli påsatt av en sån. Inte för att dom hade fördomar, inte dom inte. Var med i Amnesty och allt. Men han såg nog vad som rörde sig bakom kanelbullarna och allt snack om hur trevligt att han kunde så bra svenska. Det dom såg var sex, långt mycket mer sex än vad dom kunde tåla.
Han hatade att visas upp som en trofé, som ett djur. Hade slutat vara artig för länge sedan. Han försökte i många år. Stod ut med tanter som nöp honom i kinderna när han satt i barnvagn, som malde på om hur söta dom blir dom små mulatterna. Stod ut med fröknar i skolan som pratade långsamt och högt till alla barnen om hur viktigt det var att inte behandla någon illa bara för att dom såg annorlunda ut. Stod ut med blickarna från butikskontrollanter, kassörskor och spärrvakter. Stod ut med slagen och sparkarna på skolgården från alla grabbar som hade det andra blodet. Det riktiga blodet.
Han slutade stå ut en dag i femman. Han slog tillbaka. Hårt. Och jävlar vad dom blödde. Allt deras rena blod rann ut över asfalten, han slog och slog och när dom inte rörde sig mera slog han lite till. Sen gick han hem utan att vända sig om. Och fastän mamma blev hysterisk när fröken ringde och fastän han fick gå och lägga sig utan middag så visste han att det fanns något han kunde göra bättre. Han var kung. Ända tills han somnade och vaknade igen och insåg över en tallrik cornflakes att han skulle vara tvungen att göra om samma sak om och om igen. I resten av sitt liv. Det var då han började hata blodet.
Han skar sig för första gången någon vecka senare. Tänkte väl att om bara tillräckligt blod rann ut så skulle han bli ljusare, mer lik dom andra. Men det var svårt att skära tillräckligt djupt och han vågade inte hela vägen. Han var feg också, en feg neger. Ärren dolde han under långa tröjärmar, drog i dom tills dom hängde nedanför händerna. Mamma bara skällde för att han fördärvade sina kläder. Fröken tyckte det såg gulligt ut. Ingen märkte.
Inget hjälpte. Ärren bleknade till vita strimmor i det mörka och han gav upp. Han slapp slagen från grabbarna. Istället kom tystnaden och platserna på skolgården där man försökte hänga utan att se bortkommen ut medans dom andra lekte. Han blev bra på det, att se cool och oberörd ut. Tjejerna började få bröst och skickade små lappar med hjärtan på. Dom tafsade lite i mörkret på skoldanserna och efter det blev grabbarnas tystnad öronbedövande. Men han vande sig vid det också. Man vänjer sig vid allt. Men ljudet från sitt forsande blod kunde han inte komma ifrån. Inte sin spegelbild heller.
Inte för att någon skulle kunnat lista ut vad han egentligen tänkte.
(fortsättning följer…)
Copyright: Ulrika Redington
Han hatade blodet. Utan blodet skulle han se annorlunda ut. Som dom andra. Dom som hade annat blod, dom som slapp se monstret i sig själva. Det fanns delar han var nöjd med, överarmarna, dom var ganska bleka, vältränade, hårda. Och häcken, den såg ut som den skulle. Men resten var spillror från en annan planet, från marker där han aldrig satt sin fot. Och dit han aldrig ville gå.
Ansiktet var värst, det kunde inte döljas i fräcka kläder eller gömmas från blickarna. Han såg nog hur dom tittade. Granskade. Bedömde. Han visste vad dom tänkte innan dom hunnit tänka. Kolla apan, kolla den jävla negern. Det fanns brudar som tyckte han var snygg, som tände på monstret, som la upp sig mentalt bara dom fick syn på honom. Dom var äckliga, hade ingen självrespekt, trodde att han inte kunde genomskåda deras vridna fantasier. Dom ville bara vara annorlunda, inbillade sig att dom var fördomsfria och häftiga, ville väl se om myten stämde. Myten om negern. Men inte fan tog dom med honom hem till mormor. Kanske till mamma och pappa bara för att leka rebeller. Inget chockar föräldrar som när dottern kommer hemdragandes med en svarting. Bakom alla artiga tilltal lyste skräcken igenom. Skulle deras dotter bli påsatt av en sån. Inte för att dom hade fördomar, inte dom inte. Var med i Amnesty och allt. Men han såg nog vad som rörde sig bakom kanelbullarna och allt snack om hur trevligt att han kunde så bra svenska. Det dom såg var sex, långt mycket mer sex än vad dom kunde tåla.
Han hatade att visas upp som en trofé, som ett djur. Hade slutat vara artig för länge sedan. Han försökte i många år. Stod ut med tanter som nöp honom i kinderna när han satt i barnvagn, som malde på om hur söta dom blir dom små mulatterna. Stod ut med fröknar i skolan som pratade långsamt och högt till alla barnen om hur viktigt det var att inte behandla någon illa bara för att dom såg annorlunda ut. Stod ut med blickarna från butikskontrollanter, kassörskor och spärrvakter. Stod ut med slagen och sparkarna på skolgården från alla grabbar som hade det andra blodet. Det riktiga blodet.
Han slutade stå ut en dag i femman. Han slog tillbaka. Hårt. Och jävlar vad dom blödde. Allt deras rena blod rann ut över asfalten, han slog och slog och när dom inte rörde sig mera slog han lite till. Sen gick han hem utan att vända sig om. Och fastän mamma blev hysterisk när fröken ringde och fastän han fick gå och lägga sig utan middag så visste han att det fanns något han kunde göra bättre. Han var kung. Ända tills han somnade och vaknade igen och insåg över en tallrik cornflakes att han skulle vara tvungen att göra om samma sak om och om igen. I resten av sitt liv. Det var då han började hata blodet.
Han skar sig för första gången någon vecka senare. Tänkte väl att om bara tillräckligt blod rann ut så skulle han bli ljusare, mer lik dom andra. Men det var svårt att skära tillräckligt djupt och han vågade inte hela vägen. Han var feg också, en feg neger. Ärren dolde han under långa tröjärmar, drog i dom tills dom hängde nedanför händerna. Mamma bara skällde för att han fördärvade sina kläder. Fröken tyckte det såg gulligt ut. Ingen märkte.
Inget hjälpte. Ärren bleknade till vita strimmor i det mörka och han gav upp. Han slapp slagen från grabbarna. Istället kom tystnaden och platserna på skolgården där man försökte hänga utan att se bortkommen ut medans dom andra lekte. Han blev bra på det, att se cool och oberörd ut. Tjejerna började få bröst och skickade små lappar med hjärtan på. Dom tafsade lite i mörkret på skoldanserna och efter det blev grabbarnas tystnad öronbedövande. Men han vande sig vid det också. Man vänjer sig vid allt. Men ljudet från sitt forsande blod kunde han inte komma ifrån. Inte sin spegelbild heller.
Inte för att någon skulle kunnat lista ut vad han egentligen tänkte.
(fortsättning följer…)
Copyright: Ulrika Redington
Kommentarer
Skicka en kommentar