Välsignad
Hon tyckte om att smyga in i kyrkan när ingen annan var där. Rummet var stort och bara hennes och sen bodde ju Gud där, förstås. Dom var liksom sambos, hon och Gud, som mamma och hennes kille fast sista veckan hade dom bråkat till långt fram på natten så hon trodde inte att han skulle bo kvar så länge till. Men Gud bodde kvar i samma rum, alltid. Det fanns en liten plåtask vid ingången till kyrkan där man kunde lägga pengar alldeles frivilligt och så kunde man ta ljus och tända för någons själ. Det hade en präst berättat. Men hon hade inte riktigt förklarat vad en själ var för något. Det lät stort i alla fall, och lite fint och ibland tände hon alla ljus som fanns och låtsades att hon kände hur många själar som helst. Om hon var hungrig så lånade hon lite slantar ur plåtasken och köpte vetebröd, det stod på asken att pengarna var till för de hungrande, hon trodde inte att Gud skulle bli särskilt arg.
Blåsten hade gjort hennes kinder alldeles varma, en vecka kvar till jul och hon visste nog att det inte fanns någon tomte. Hon satte sig på en bänk längst fram i kyrkan och tog av sig sina våta Lovika-vantar. Fingrarna var röda och gjorde ont men uppe i taket fanns det änglar och dom brukade berätta sagor för henne. Den finaste ängeln hade ett svärd och en röd slängkappa, lite som Batman fast han var snyggare. En vacker karl, hade mamma säkert sagt om hon någonsin hade kommit till kyrkan. Ängeln med svärdet hette Mikael, det hade prästen också berättat och han var rättvis och snäll. Inte som mammas kille som brukade nypa när mamma inte såg, och som hade elaka ögon och som tog allt hennes godis när mamma var på jobbet. Han var bara snäll på låtsas, sådant märkte hon direkt. Men Mikael hade riktigt snälla ögon och om man tittade tillräckligt länge in i hans ögon så kunde han börja prata med en, fast inne i huvudet liksom. Hans röst var stark och stor och lugn och han visste allt. En gång hade hon frågat honom vad en själ var och precis då hade hon känt hur det pirrade till inne i magen och hela hennes huvud blev fullt av Mikaels röst och han sa att där, just där, finns själen hos alla människor. Hon begrep nog att det var i själen man kunde bli glad eller ledsen och hon visste att det kunde göra ont i själen fastän man inte var sjuk. Fast hon trodde inte riktigt på att mammas kille hade någon själ. Det märktes i alla fall inte.
Hon knäppte upp jackan och lade vantarna och halsduken i en liten hög bredvid sig och så lutade hon sig bakåt, tittade upp och såg in i Mikaels vackra ögon. Inne i själen blev det lugnt och varmt och hon blundade och tänkte att hon var i en skog och att det var sommar och att hon aldrig skulle bli ledsen mera. Hon märkte inte ens när dörren öppnades och stängdes, hon märkte ingenting förrän det knarrade till i bänken bakom henne. Hon slutade nästan andas, så rädd blev hon, som om luften tog slut. Så torr i munnen hon var, hon vände sig om, reste sig samtidigt, höll på att snubbla på sina egna fötter. En liten tant med grått hår tittade upp mot henne och log. Bara en tant, tack snälla Gud, det var ingen mördare. Tanten hade alldeles vitt hår och ljusa blå ögon som lyste som om hon kunde se rakt igenom den hon tittade på. Och nu tittade hon på flickan och lade huvudet på sned.
- Välsignade barn, skrämde jag dig?
Hon kunde inte svara, skakade bara på huvudet, ville inte erkänna något.
- Det var inte meningen, jag kom bara hit för att få lite sinnesro och frid i själen innan jag reser.
- Ska tant resa?
Hon hörde hur liten hennes röst var, som en fågels. Och vilken dum fråga, det hade ju inte hon med att göra.
- Resa, jo, det kan man säga. En lång resa ska jag ta mig för. Kanske vill du hålla mig sällskap en stund?
- Jag får inte stanna så länge, vi ska handla julklappar idag, mamma blir arg om jag kommer för sent.
Vilken barnunge hon var, babblade som om hon inte var stor nog att ta hand om sig själv, hon som kunde ta bussen till stan och som kunde baka bröd och till och med gå och handla alldeles själv om hon hade med sig en lapp.
- En stund bara, en liten stund. Det blir så ensamt här med bara Gud som sällskap, tycker du inte det?
Vilka konstiga frågor. Måste vara artig, det ska man vara mot gamla människor, det hade mamma sagt många gånger fast det hände att mamma själv var grinig mot tanten som bodde en trappa ner. Men det vara bara för att hon var en gnällkärring, sa mamma. Hon tänkte sig inte för.
- Jag känner mig inte ensam, Mikael pratar med mig.
Hon rodnade och tittade ner på sina stövlar, dom hade hål framme vid högra tån, det läckte in där och gjorde så att hela foten blev kall. Hur pinsamt var inte det här. Men tanten log igen och såg ut som om hon förstod.
- Så bra, du kanske kan presentera mig för honom, jag heter Anna och har inte pratat med varken Gud eller människor på länge.
- Mikael är en ängel och jag vet inte om han vill prata just nu men jag heter Katarina och är snart sju år och jag får lov att vara här för det har prästen som jobbar här hos Gud sagt!
Hon blev lite arg medan hon pratade, det här var ju hennes plats, hennes hemliga. Det skulle inte komma en massa människor hit mitt på dagen. Tänk om Mikael blev arg på henne.
- Sitt ner hos mig, lilla Katarina, jag blir glad om du gör det.
Hon kunde inte med att säga nej fastän benen bara ville springa därifrån. Hon tog sina vantar och sin halsduk och så gick hon runt och satte sig bredvid tanten fast en bit ifrån. Hon tittade ner på fötterna igen, det var värst vad stort hålet hade blivit. Tanten luktade gott, som lite damm och violtabletter, och hon hade en fin röd kappa på sig och handskar i svart skinn, sådana som mamma hade önskat sig i julklapp av sin kille men som han inte tänkte köpa för dom var löjligt dyra.
- När jag var liten var jag hemskt rädd för Gud, sa tanten som hette Anna.
- Jag trodde att han skulle komma och hämta mig för alla dumma saker jag gjorde och sen blev jag stor och gjorde ännu hemskare saker men han har inte kommit ännu och jag är inte rädd längre, inte ett dugg. Så nu tänkte jag att det var på tiden att jag själv sökte upp Gud för att fråga efter hur det var ställt med min själ.
- Har tant ont i själen?
- Nej, inte längre. Jag har haft mycket ont men nu när jag snart ska resa är det som om alla sinnen stannat upp och nu väntar jag bara på att han ska komma.
- Vart ska tant resa? Till Thailand eller nåt?
- Nej, inte dit, så långt har jag aldrig kommit. Jag ska resa hem till Gud därför att jag är så gammal och för att jag inte vill vara med mer, men en stund har jag på mig att prata bort.
- Men bor inte Gud här, i kyrkan?
- Jo, det gör han nog, men han har nog alla kyrkor ungefär som vi människor har sommarstugor, som hemma fastän bara ibland, om du förstår?
- Såklart.
Det blev tyst en stund och Katarina blundade och försökte ta sig tillbaka till skogen igen, där det var varmt och inga konstiga tanter pratade om resor till Gud. Som en viskning hörde hon Mikaels röst, hon kunde knappt höra vad han sa, tantens kappa var alldeles röd och hon kunde se den fastän hon blundade och plötsligt såg hon en annan liten flicka springa i skogen klädd i lång röd klänning. Flickan var barfota och hade långt blont hår och ljusa blå ögon som skrattade mot solen. Mikaels röst blev starkare och det började dåna inne i huvudet och flickan i röd klänning stannade upp mitt i ett språng och kastade håret bakåt och skrek upp till solen, ett starkt, lyckligt skrik var det, ett skrik med skratt och liv i, ett sånt man blir glad av att höra och samtidigt lite rädd. Hon öppnade ögonen och såg in i tantens.
- Gör alltid vad ditt hjärta befaller dig, signade barn. Om något känns rätt härinne så gör det bara. Livet har så mycket ledsamheter att det vore en synd att inte ta för sig av det som hjärtat fylls av.
Tanten hade tagit av sig sina handskar och knäppt händerna i knät. Fingrarna var långa och smala och hon hade en fin ring med en röd sten som glittrade. Katarina såg länge på stenen. Hon kunde höra sitt hjärta slå.
- Jag ska gå nu. Det är dags. Ta hand om dig, flicka lilla, och minns att så länge du kan prata med din själ så har du hamnat rätt. Den svarar dig, förstår du, om du bara frågar på rätt sätt.
Tanten reste sig sakta upp, som om hon hade ont i benen. Hon tog flickans ansikte i sina händer, dom var torra och varma och så log hon igen och skrattade, som en liten flicka med spring i benen och skratt som det fanns för mycket av. Katarina kände hur det pirrade till i magen och så tänkte hon att hon skulle fråga mamma om hon kunde få en lång röd klänning som hon kunde ha på sig när det blev sommar och sen tog tanten av sig sin ring och lade den i Katarinas händer och knäppte dem omkring ringen.
- Ta den här med dig i livet, den ska påminna dig om vart ditt hjärta är. Du har följt mig på min sista resa men din egen börjar nu. Var aldrig rädd för det som är svårt, lilla Katarina. Och skynda dig hem innan mamma blir orolig.
Och så gick hon och med henne försvann doften av viol och Katarina satt kvar i bänken och ringen kändes varm i hennes kupade hand. Det skulle nog bli bra, trots allt.
Copyright: Ulrika Redington
Blåsten hade gjort hennes kinder alldeles varma, en vecka kvar till jul och hon visste nog att det inte fanns någon tomte. Hon satte sig på en bänk längst fram i kyrkan och tog av sig sina våta Lovika-vantar. Fingrarna var röda och gjorde ont men uppe i taket fanns det änglar och dom brukade berätta sagor för henne. Den finaste ängeln hade ett svärd och en röd slängkappa, lite som Batman fast han var snyggare. En vacker karl, hade mamma säkert sagt om hon någonsin hade kommit till kyrkan. Ängeln med svärdet hette Mikael, det hade prästen också berättat och han var rättvis och snäll. Inte som mammas kille som brukade nypa när mamma inte såg, och som hade elaka ögon och som tog allt hennes godis när mamma var på jobbet. Han var bara snäll på låtsas, sådant märkte hon direkt. Men Mikael hade riktigt snälla ögon och om man tittade tillräckligt länge in i hans ögon så kunde han börja prata med en, fast inne i huvudet liksom. Hans röst var stark och stor och lugn och han visste allt. En gång hade hon frågat honom vad en själ var och precis då hade hon känt hur det pirrade till inne i magen och hela hennes huvud blev fullt av Mikaels röst och han sa att där, just där, finns själen hos alla människor. Hon begrep nog att det var i själen man kunde bli glad eller ledsen och hon visste att det kunde göra ont i själen fastän man inte var sjuk. Fast hon trodde inte riktigt på att mammas kille hade någon själ. Det märktes i alla fall inte.
Hon knäppte upp jackan och lade vantarna och halsduken i en liten hög bredvid sig och så lutade hon sig bakåt, tittade upp och såg in i Mikaels vackra ögon. Inne i själen blev det lugnt och varmt och hon blundade och tänkte att hon var i en skog och att det var sommar och att hon aldrig skulle bli ledsen mera. Hon märkte inte ens när dörren öppnades och stängdes, hon märkte ingenting förrän det knarrade till i bänken bakom henne. Hon slutade nästan andas, så rädd blev hon, som om luften tog slut. Så torr i munnen hon var, hon vände sig om, reste sig samtidigt, höll på att snubbla på sina egna fötter. En liten tant med grått hår tittade upp mot henne och log. Bara en tant, tack snälla Gud, det var ingen mördare. Tanten hade alldeles vitt hår och ljusa blå ögon som lyste som om hon kunde se rakt igenom den hon tittade på. Och nu tittade hon på flickan och lade huvudet på sned.
- Välsignade barn, skrämde jag dig?
Hon kunde inte svara, skakade bara på huvudet, ville inte erkänna något.
- Det var inte meningen, jag kom bara hit för att få lite sinnesro och frid i själen innan jag reser.
- Ska tant resa?
Hon hörde hur liten hennes röst var, som en fågels. Och vilken dum fråga, det hade ju inte hon med att göra.
- Resa, jo, det kan man säga. En lång resa ska jag ta mig för. Kanske vill du hålla mig sällskap en stund?
- Jag får inte stanna så länge, vi ska handla julklappar idag, mamma blir arg om jag kommer för sent.
Vilken barnunge hon var, babblade som om hon inte var stor nog att ta hand om sig själv, hon som kunde ta bussen till stan och som kunde baka bröd och till och med gå och handla alldeles själv om hon hade med sig en lapp.
- En stund bara, en liten stund. Det blir så ensamt här med bara Gud som sällskap, tycker du inte det?
Vilka konstiga frågor. Måste vara artig, det ska man vara mot gamla människor, det hade mamma sagt många gånger fast det hände att mamma själv var grinig mot tanten som bodde en trappa ner. Men det vara bara för att hon var en gnällkärring, sa mamma. Hon tänkte sig inte för.
- Jag känner mig inte ensam, Mikael pratar med mig.
Hon rodnade och tittade ner på sina stövlar, dom hade hål framme vid högra tån, det läckte in där och gjorde så att hela foten blev kall. Hur pinsamt var inte det här. Men tanten log igen och såg ut som om hon förstod.
- Så bra, du kanske kan presentera mig för honom, jag heter Anna och har inte pratat med varken Gud eller människor på länge.
- Mikael är en ängel och jag vet inte om han vill prata just nu men jag heter Katarina och är snart sju år och jag får lov att vara här för det har prästen som jobbar här hos Gud sagt!
Hon blev lite arg medan hon pratade, det här var ju hennes plats, hennes hemliga. Det skulle inte komma en massa människor hit mitt på dagen. Tänk om Mikael blev arg på henne.
- Sitt ner hos mig, lilla Katarina, jag blir glad om du gör det.
Hon kunde inte med att säga nej fastän benen bara ville springa därifrån. Hon tog sina vantar och sin halsduk och så gick hon runt och satte sig bredvid tanten fast en bit ifrån. Hon tittade ner på fötterna igen, det var värst vad stort hålet hade blivit. Tanten luktade gott, som lite damm och violtabletter, och hon hade en fin röd kappa på sig och handskar i svart skinn, sådana som mamma hade önskat sig i julklapp av sin kille men som han inte tänkte köpa för dom var löjligt dyra.
- När jag var liten var jag hemskt rädd för Gud, sa tanten som hette Anna.
- Jag trodde att han skulle komma och hämta mig för alla dumma saker jag gjorde och sen blev jag stor och gjorde ännu hemskare saker men han har inte kommit ännu och jag är inte rädd längre, inte ett dugg. Så nu tänkte jag att det var på tiden att jag själv sökte upp Gud för att fråga efter hur det var ställt med min själ.
- Har tant ont i själen?
- Nej, inte längre. Jag har haft mycket ont men nu när jag snart ska resa är det som om alla sinnen stannat upp och nu väntar jag bara på att han ska komma.
- Vart ska tant resa? Till Thailand eller nåt?
- Nej, inte dit, så långt har jag aldrig kommit. Jag ska resa hem till Gud därför att jag är så gammal och för att jag inte vill vara med mer, men en stund har jag på mig att prata bort.
- Men bor inte Gud här, i kyrkan?
- Jo, det gör han nog, men han har nog alla kyrkor ungefär som vi människor har sommarstugor, som hemma fastän bara ibland, om du förstår?
- Såklart.
Det blev tyst en stund och Katarina blundade och försökte ta sig tillbaka till skogen igen, där det var varmt och inga konstiga tanter pratade om resor till Gud. Som en viskning hörde hon Mikaels röst, hon kunde knappt höra vad han sa, tantens kappa var alldeles röd och hon kunde se den fastän hon blundade och plötsligt såg hon en annan liten flicka springa i skogen klädd i lång röd klänning. Flickan var barfota och hade långt blont hår och ljusa blå ögon som skrattade mot solen. Mikaels röst blev starkare och det började dåna inne i huvudet och flickan i röd klänning stannade upp mitt i ett språng och kastade håret bakåt och skrek upp till solen, ett starkt, lyckligt skrik var det, ett skrik med skratt och liv i, ett sånt man blir glad av att höra och samtidigt lite rädd. Hon öppnade ögonen och såg in i tantens.
- Gör alltid vad ditt hjärta befaller dig, signade barn. Om något känns rätt härinne så gör det bara. Livet har så mycket ledsamheter att det vore en synd att inte ta för sig av det som hjärtat fylls av.
Tanten hade tagit av sig sina handskar och knäppt händerna i knät. Fingrarna var långa och smala och hon hade en fin ring med en röd sten som glittrade. Katarina såg länge på stenen. Hon kunde höra sitt hjärta slå.
- Jag ska gå nu. Det är dags. Ta hand om dig, flicka lilla, och minns att så länge du kan prata med din själ så har du hamnat rätt. Den svarar dig, förstår du, om du bara frågar på rätt sätt.
Tanten reste sig sakta upp, som om hon hade ont i benen. Hon tog flickans ansikte i sina händer, dom var torra och varma och så log hon igen och skrattade, som en liten flicka med spring i benen och skratt som det fanns för mycket av. Katarina kände hur det pirrade till i magen och så tänkte hon att hon skulle fråga mamma om hon kunde få en lång röd klänning som hon kunde ha på sig när det blev sommar och sen tog tanten av sig sin ring och lade den i Katarinas händer och knäppte dem omkring ringen.
- Ta den här med dig i livet, den ska påminna dig om vart ditt hjärta är. Du har följt mig på min sista resa men din egen börjar nu. Var aldrig rädd för det som är svårt, lilla Katarina. Och skynda dig hem innan mamma blir orolig.
Och så gick hon och med henne försvann doften av viol och Katarina satt kvar i bänken och ringen kändes varm i hennes kupade hand. Det skulle nog bli bra, trots allt.
Copyright: Ulrika Redington
Kommentarer
Skicka en kommentar