Skrift, Själ & Tanke

Aldrig någonsin har en vårdag känts lika mycket som höst. Regn och rusk, grått och ruggigt. Vore det inte för att min kalender säger maj, så hade jag gissat på september. Ska försöka sparka liv i bloggen igen, närmaste veckorna blir nog hektiska - ska ta mig från Sverige till USA, packa allt jag har i små och stora kartonger, gå igenom alla tre våningar och bestämma vad som ska med, vad som ska säljas, vad som ska skänkas eller slängas. Trettio kubikmeter kan jag ta med. Det e ganska mycket. Det som inte ryms i containern får stanna. Ska sitta på verandan om natten. Morgonen. Eftermiddagen. Ta en eller många öl på Kourtyarden. Många att dricka sig full med, alldeles för många att säga hejdå till. Inte för evigt, jag ska allt tillbaka, men det kommer att ta ett tag. Önskar så att jag stod där på femte avenyn och vinkade av containern. Att det mesta var klart. Att jag kunde slappna av och hänga med nära och kära. Vete fan hur den här veckan kommer att se ut. Det är tandläk...

Det är lite som en virvelvind, livet. Det har varit mycket doktorer och undersökningar och oändligt mycket provrör med blod och så många korridorer att traska i, så många väntrum, så mycket oro. Mamma har varit så väldigt dålig, nu är hon, Gud vare tack och lov, tillräckligt bra för att ha börjat härja i sin trädgård igen. Har själv varit dålig, fått ny behandling, biologisk och cellgift. Fått blod, mår mycket bättre nu.Bor hos goda vänner, i ett rum där jag släpar in saker från vänner och familj och skogen och försöke ordna ett litet hem borta från hemma. Får bo med min yngsta guddotter och hennes lillebror, det är största vinsten. Ute på landet, i vitsippetid. När Sverige är som vackrast och björkarna precis slagit ut helt och hållet i helgen. Baksidan är en annan. Saknar alla nära och kära på andra sidan Atlanten, vill krama barnen där, fika med moster, diskutera med kusinerna, ta en drink i baren, hänga på verandan nu när värmen kommer. Istället jagar jag med ljus och lykta efter...