Den höstiga våren

Aldrig någonsin har en vårdag känts lika mycket som höst. Regn och rusk, grått och ruggigt. Vore det inte för att min kalender säger maj, så hade jag gissat på september. Ska försöka sparka liv i bloggen igen, närmaste veckorna blir nog hektiska - ska ta mig från Sverige till USA, packa allt jag har i små och stora kartonger, gå igenom alla tre våningar och bestämma vad som ska med, vad som ska säljas, vad som ska skänkas eller slängas. Trettio kubikmeter kan jag ta med. Det e ganska mycket. Det som inte ryms i containern får stanna. Ska sitta på verandan om natten. Morgonen. Eftermiddagen. Ta en eller många öl på Kourtyarden. Många att dricka sig full med, alldeles för många att säga hejdå till. Inte för evigt, jag ska allt tillbaka, men det kommer att ta ett tag.

Önskar så att jag stod där på femte avenyn och vinkade av containern. Att det mesta var klart. Att jag kunde slappna av och hänga med nära och kära.

Vete fan hur den här veckan kommer att se ut. Det är tandläkarbesök och personalmöte, broschyrer som ska göras klara, tryckas, likaså visitkort. Ny logga på allt, personaltidning som måste vara klar imorgon och som jag knappt påbörjat. Hus som ska sägas upp, andrahandshyresgäst som ska vidtalas och satan vad arg jag är på dennna laptop som bara hoppar i texten av sig själv. Psykotisk är vad den är. Försöka hitta någon som kan följa med och packa. Boka biljetter. Packa. Jag är en jävel på att packa. Tur det.