FB och Instagram dödade bloggen.

Fan, rent ut sagt. Bloggade jämt förr. Ofta och länge och om precis allt möjligt. Säkert helt ointressant för de flesta men så var ju det mesta tänkt att skildra vardagen för familj och vänner som fanns kvar i Sverige när jag levde i USA. Min mamma GILLAR faktiskt att läsa om ny väska jag köpt eller hur förbannad jag hade varit på någon kollega. Hon och andra gillade bilder på min trädgård, som den här när jag skaffat mig en kolibrimatare med nektar i. Inser just nu att jag måste måla en blå dörr igen, likadan som den mamma målade åt mig i USA. Den är ju kvar där. Ännu mer gillade folk i allmänhet om man skrev om politik, själ, drama, lite längre texter. Lärde känna många som jag än idag har kontakt med trots att vi aldrig mötts IRL. Jagade aldrig läsare, varför skulle jag? En blogg är ju bara en sorts anteckningsbok på nätet som är mer eller mindre tillgänglig, ofta lite dagboksform, nu har det förvandlats till någon sorts hybrid av personlig hemsida till livsstil. För mig var det bara ett strålande sätt att meddela många vad som hände i mitt liv långt borta. Visa bilder. Hålla kvar kontakten. Med Google Translate började ju kollegorna läsa bloggen också, det var väl inte tanken från början och hoppsan. Hade visst skrivit lite mer än vad som var tänkt. Lärde mig av det.

Flyttade tillbaka till Sverige. Hade redan Facebook men här hemma visade det sig att alla levde halva sina liv på FB så då flyttade jag väl in där, sakta men säkert. Blogg hade jag skaffat som en av de allra första (tack vare Pelle Sten som nu arbetar på Ziggy i Stockholm och som ALLTID varit först med det senaste). Tack vare honom hade jag också Twitter tidigt men kan inte fastna för plottrigheten där. Känns som en av lådorna i köket, ni vet där man slänger allt skräp. Jag vet, jag har flera sådana lådor. Omöjliga att hitta i.

Eller som graffitti - love it, men om allt bara är tags så blir det bara fult och tråkigt. Färg, form, budskap måste in. Tänker för mycket i bilder för att nöja mig med Twitter. Instagram dök upp, blev helt nödvändigt om man har tonåringar i sin krets och vill veta vad de gör och hur de tänker och känner. Gillar att bilden får ta plats längst fram, så många har blivit så bra på bildspråk men saknar ibland texter, lite längre än två smileys och ett ljud eller en mening.

Saknar ännu mer bloggarna. Både att läsa och att skriva. Mer blogg. Mindre FB och småkrafs. Löfte till mig själv. Funderar på om en företagsblogg skulle fungera? Skulle någon läsa? Anställda, kunder, föräldrar till anställda, konkurrenter? Vad skulle den handla om, hur långt får man gå?

Tror jag får börja med den personliga. Tillbaka till rötterna. Det dagliga. Fort att skriva går det ju. Händer saker gör det. Fördelen med bloggen är ju också att man är ensam i det rummet - inga andra som stör med uppdateringar och kommentarer som pockar på uppmärksamhet. Här kan jag skita i alla andra.
Det är ibland en bra sak.
Nu ska jag lämna datorn på jobbet och åka hem i grådisigheten. Hatar grå dagar. Storm, regn, snö, allt som blir lite drama går bra men inte den här grå luddiga filten som bara lägger sig över allt... Trollar bort den med lite påskgodis och kanske, kanske lyckas jag börja se Game of Thrones som jag inte sett en minut av men nu är jag trött på att inte fatta vad folk pratar om. Så jag hör, och lyder vänner rekommendationer. True Detective är vad jag vill se mer av. NUUUUU! Tyvärr lär jag få vänta. Bäst hittills i år. Älskar dialogerna, monologerna snarare. Bildspråket. Skådespeleriet. Nästan så att själva storyn är lite skitsamma. Då har man lyckats. Vi tar det där med bristande kvinnokaraktärer en annan gång. Nu blir det hemfärd och påskgodis-stopp på vägen.