Om att gå säker i parken

Varje gång ett brutalt mord eller en vidrig våldtäkt drabbar barn eller andra oskyldiga, ropas det om nollvisioner i psykvården eller hårdare tag av socialtjänsten. Ibland har nog roparna rätt. Det hade gått att förhindra. Men i de allra flesta fall, fanns inga tecken på vad som skulle kunna ske. Det är lätt att klandra socialassistenter för att Bobby fick bo med en jagsvag mamma och en dömd våldsverkare, men ligger verkligen ansvaret på soc?

Kanske borde mammor, ochh pappor, undersöka vem dom utsätter sig själva och sina barn för. Vem som helst kan ringa till Tingsrätten och kolla upp om ens nya kärlek varit dömd. Och om han varit dömd, för vad. Och dessutom kan man få läsa personundersökningen som talar om vad för sorts människa man blivit kär i. Hur hans bakgrund ser ut, vad hans omgivning säger om honom eller henne. Hur ska socialkontoret veta vad som pågår om ingen talar om det för dem? Som granne borde man ringa om man misstänker att något är fel, som vän borde man absolut ringa, särskilt när barn är inblandade, som familj borde man definitivt göra det.

Men gör vi det? Egentligen? Vi som ropar på hårda tag. Nu klandrar man psykvården för att en 26-åring gått loss i ett töcken av anabola och öl, våldtagit och knivhuggit barn. Hur många småbrottslingar pimplar inte öl, skjuter i sig anabola och toppar det hela med lite tjack samtidigt som familjelivet pågår runtom dem. Ska vi bura in allihop i förebyggande syfte? Vem ska avgöra riskfaktorer?

Jag tillhör dem som gillar att promenera på natten. Jag gillar skogar, parker. Visst är det otäckt ibland, man vill helst inte möta någon, men skulle jag vilja att alla potentiellt farliga människor satt inlåsta på livstid? Så att jag kunde gå säker i parken? Nej. För det skulle antagligen innebära att jag fått gå helt ensam. Eller hade dom burat in mig också?

Nej. Jag vill inte gå säker i parken. Men jag önskar vid Gud att vi allihopa visade lite mod och lyfte telefonluren när vi tror att något är på väg att gå illa. Det är inte att lägga sig i. Det är att ta ansvar och sådant är som bekant sällan behagligt. Kanske hade Bobby levt idag om någon tagit sig tid. Och vågat.