Om tårar och skratt och handskar.

Torka aldrig tårar utan handskar. Jonas Gardells nya bok och tv-serie. 

Året var 1982, jag gick på gymnasiet. Humanistisk linje, bara tjejer i klassen och så en kille då. Vackre Martin, ensam herre på täppan och som kunde allt från att klä sig stiligt till att luta fisk och som tog oss med in i bögklubbarnas underbara värld. Bacchus, klubben som blev ett andra hem när jag så småningon började jobba på stadens krogar, Bacchus stängde senare än alla andra så dit gick vi restaurangfolk och hånglade in oss bland bögar och flator och annat festsuget fiolk. Ingen annanstans i stan fanns samma stämning, familjärt och glamoröst på samma gång. Transor och fag hags, glitter och paljetter varvat med kostymer och blåställ, musiken alltid fantastisk. Vi dansade. Som vi dansade.

Min kompis Anette som följde med en enda gång och försökte omvända alla snygga bögar hon såg och de var alla vackra och hon omvände ingen men vi som såg skådespelet hade en show som hette duga att njuta av. Minns bråken utanför klubbarna. När gaybashing var en folksport och vi unga kvinnor fick leka livvakter åt våra manliga vänner, bögarna. Hur vi oftast kunde lura grabbarna som hade baseboll-trän och knivar i nävarna genom att kyssas och tafsa oss förbi, så att de skulle se ut som ett "normalt" par som var på väg hem i natten. Ibland fungerade det inte. Oftast fick vi stryk. Ibland vann vi. 

Sniglar i vitlökssmör, calamares, kindpussar, drinkar med paraplyer, småpilska engelska präster som vågade pussas med en vacker transa, hångel för den som ville, den som inte ville slapp. Hångel för hånglets skull, det var mysigt och vem brydde sig. Snälla bögar som lärde oss heterotjejer att kyssas, kyssas så som en kille verkligen ville bli kysst. Lärde oss en hel del andra tricks också. Vi lånade saker från köket för att kunna demonstrera. Det var också stor show i baren under dessa lektioner. Så mycket skratt. 

Vi satt kvar sent en natt och komponerade en ny drink, HTLV3 döpte vi den till, efter det där nya viruset som de sade att bara bögar kunde få. Viruset som sedan döptes om till HIV.  Drinken var illgrön, mycket Midori, såg giftig ut, smakade fantastiskt och vi hade ingen aning om hur illa det egentligen var. Vi dansade och hånglade och visste inte att flera av oss redan hade viruset i sitt blod. Vi dansade oss in i dödsriket, en efter en. Så många som dansade som inte finns kvar idag. 

Jag minns Martin och Bosse och Andreas och Henrik och alla andra vackra, unga män som vågat bryta med sin bakgrund, som utmanat sin rädsla, som ofta brutit med sina familjer, nästan alltid med barndomskamrater. De modiga. De levande. De som levde på gränsen, som gick över gränsen, som sprängde gränser. Männen och kvinnorna (jo, såklart fanns kvinnorna där, de var bara inte lika många på just Bacchus) som satsade sina liv så att de som är unga idag kan få vara den de vill och är. Det var inte lika lätt då. Det är inte ens lätt nu, men det var riktigt jävla svårt 1983. 

Jag minns festerna, sent på julaftnar, påskdagar, alla dessa konventionella familjehögtider som blev något annat för de som förlorat sin vanliga familj, som tvingats skapa nya familjemönster. Jag minns de fantastiska middagarna hemma hos kockan från Bacchus, hovmästaren, servitörerna, champagnen, maten. All alkohol vi lyckades konsumera. Alla skratt, all gråt.

Mer gråt blev det. Nya minnen. Annorlunda minnen. Minnen från alla resor till infektionskliniken när älskade vänner skulle få besked. Fler turer, gång på gång, för provtagningar. Minns hur vi slutade säga, hej, hur e läget, och började säga, hej, hur står det till med T-cellerna idag, då? Alltid med ett skratt. Minns hur vi smugglade in delikatesser och dyr sprit in på avdelningarna, vi gjorde döden sällskap med samma glamorösa asgarv som vi dansat in i den. 

Minns nätter då vi satt och planerade begravningar in i detalj. Vem som skulle få komma, vem som ABSOLUT inte skulle släppas in hur mycket släkt de än var på pappret, hur vi skulle hindra dem från att hyckla. Minns att vi gjorde menyer, vi drack calvados, dyr, och kom överens om att det skulle drickas under begravningen - inte bara på festen efteråt, för fest skulle det bli, utan även under själva ceremonien. Vi skrattade, drack, grät och planerade. De svåraste frågorna sist, när solen gick upp över porrklubbarna på Andra Långgatan. 

Kan du lova att hjälpa mig när det blir för svårt? 
Kan du lova att döda mig när smärtan och förnedringen tar över?
Kan du lova att vara där då? Vågar du det?
Ja.

Vi tog långa skogspromenader om hösten och låg i lövhögar och diskuterade sakligt hur det skulle kunna genomföras. I sprakande höstlöv låg vi och prasslade och planerade hur man dödar en vän av kärlek. Vi drack varm Oboy och rökte alldeles för många Gula Blend men vi fick ihop planen. 

Jag minns besöken på de andra klubbarna, de mer obskyra, undanskymda, de med läder och mörka rum och en rå, självdestruktiv stämning. Allt värre ju fler som blev sjuka. Allt grövre ju fler som dog. Där fanns inget skratt, inget roligt hångel, ingen vild discodans, inget glitter. Där var mörkt och sexet hade blivit en drog för de som längtade bort. Om Bacchus var himmelriket och livet på samma gång, så var de mörka klubbarna Hades. 

Jag minns när folk slutade dricka ur varandras glas, när man inte kunde skicka runt en ölflaska längre. Tystnaden när någon inte tog emot flaskan. Minns hur folk ryggade om någon nös, hostade, var snuvig. Minns hur kramandet minskade, kindpussarna blev färre. 

Jag minns nätter då vi pratat så länge om döden och T-cellerna som inte ville samarbeta att vi till sist somnade sida vid sida i min säng, och bara låg tätt intill. Minns hur han grät, han vars T-celler talade om att snart är det dags. Dags för symptom. Utslag. Smärta. Död. Skamlig död. En död där ingen ville röra vid en. Då var det en själklarhet att ligga nära. Vi hade lärt oss hur det smittade. Hur det inte smittade. 

Jag minns en natt på akutmottagningen på mentalsjukhuset där jag jobbade. 
En natt då jag inte lydde order. Ta på gummistövlar, svarta. Skyddsoverall i gummi. Handskar i extra starkt gummi. Munskydd och visir. En psykotisk patient på väg in, en patient med konstaterad HIV-smitta. De andra fick ta emot honom, sätta honom isolerad i rökrummet. Sedan gick jag dit när mörkermännen satt sig utan overaller i fikarummet. Resten av natten satt vi i rökrummet och pratade, jag och han som skulle vara så farlig att vi borde klä oss som rymdmänniskor i mötet med honom. Det gav jag fan i. Vi satt där och rökte och pratade tills vi hörde att det började skramla i korridoren, de sömniga kollegorna hade börjat röra på sig. 

I rökrummet sa han, den farlige - Gå nu, annars får du nog sparken. 
Han grät hejdlöst när jag gav honom en kram. Tänk om du blir smittad, sa han. 
Jag är immun, svarade jag och så skildes vi åt. 

Det, och bara det, är nog den gärning jag gjort i mitt snart femtioåriga liv som jag är stoltast över. 
Tack, Jonas Gardell, för att du berättar allt det här för oss alla så att vi inte glömmer. Vi får aldrig glömma. Och jag hoppas vid Gud att det dansas, hånglas och skrattas igen - överallt. 

Har vi lärt oss något? Jo. En sak. Torka alltid tårar utan handskar. Alltid. 










Ulrika Redington

Jodå - jag har skickat det här från min iPad som jag räknar som vore den en familjemedlem...