Skrift, Själ & Tanke

Dan före dan före dan före dan... Snart, alldeles snart, är det jul igen och alla ögon ska tindra och ungarna ska vara glada och alla har råd med allt och maten har aldrig varit godare eller mer hemlagad och i fönstren glimmar alla ljusen och Staffan rider runt och ingen blir full eller pank eller lessen och ingen är ensam mera... GOD JUL!

Du har fingrar. Dom ska jag klippa av. Du har ögon. Dom ska jag plocka ut. Du har läppar. Dom ska jag skära bort. Allt detta ska jag göra dig om du någonsin kommer i närheten av min familj igen. Tvivla aldrig. Och minns. Samtalet kom en söndag. Hon hade just tagit ett bad, höll på att torka sig när det ringde. Först tänkte hon inte svara. Vatten droppade från hennes långa hår ner på hallmattan, hon snubblade på handduken som gled ner när hon skyndade mot telefonen. Slog i tån och svor högt, lyfte luren och sen var ingenting sig likt. Bara orden som ekade i hennes huvud långt efter det att samtalet brutits. Tyst i luren, hon höll kvar den mot örat och sjönk långsamt ner mot golvet. Satte sig naken med handduken i ett krampaktigt grepp. Kände inte längre dropparna som rann längs hennes rygg. Hörde inte längre musiken som dunkade från vardagsrummet. Märkte inte att hon frös. Hon bara mindes. Han hade inte smugit sig in i hennes liv. Han hade stormat in, full av liv och med glödande ögon. ...

För det är nog vad ni är, om ni hittat hit. Bara några texter, delar av texter, hela texter. Till sist kanske det blir något sammanhängande. Ta hand om er. Väl. Ulrika

Helgdagsafton i Hammarkullen och hela världen är grå, luddigt grå. Vädret kan inte bestämma sig för om det är vår eller höst, ett ickeväder är det och betongen är gråare än vanligt. Graffittimålarna har gett upp, dom röker för mycket töj för att orka sno burkar. Betongen fortsätter att vara grå och på parkeringen står de polska zigenarnas bilar utan att bli snodda. Biltjuvarna vill inte skita ner sina Aqua Limonejackor, kombinationen regn och olja går inte bort ens med Via. Securitas kör sina långsamma turer, ingen får parkeringsböter för vakterna vill inte gå ur sina bilar. Kanske är dom lata, kanske är dom lika rädda som poliserna som numera aldrig stiger ur sina fordon när dom kommer hit till förorten. Inte för att dom kommer särskilt ofta, knappt när man larmar faktiskt. Så på torget kan försäljningen fortsätta i lugn och ro, här dealas slängbitar i rask takt, bollar med horse byts mot fyrahundra nyrånade slantar, små piller med skorpioner och 8:or byter ägare. Och för många blir v...

Ibland låg hon vaken och tänkte på hur annorlunda allt skulle vara om han var död. Hon låg i mörkret och stirrade rakt upp i taket utan att se. Han andades tungt bredvid henne men om hon stirrade tillräckligt länge in i det svarta så försvann ljuden från honom. Istället kunde hon tänka på hur tyst det skulle vara om han var död. Hennes händer låg knäppta på magen och fötterna hade hon snurrat in i lakanen så hårt att det kändes som om hon var fastbunden. Om han var död skulle hon vara fri. Ibland rörde han sig i sömnen, slängde ut en arm eller ett ben och drog henne intill sig med den äganderätt som bara en sovande man kan visa prov på. Om han var död skulle hon inte längre tillhöra honom. Hon skulle vara sin egen. Hon kunde känna hans andedräkt varm mot sin hals och hon visste att om han var död skulle hon få klara sig på egen hand. Till sist brukade hon somna men i drömmen var hon liten och rädd och alldeles ensam. När gryningsljuset letade sig in genom gardintyget vaknade hon till, ...

Ett enda vet jag säkert om sorg. Den har en början, men den har inget slut. Om döden vet jag ännu mindre. Och jag vet hur svårt det kan vara att förklara det man inte själv begriper sig på. Som vuxen har man det extra svårt, det finns så många bottnar att gå vilse i. Barnen förstår som vanligt bättre. Hon var bara fem år när hennes hjälte dog i rök och eld tillsammans med 62 av sina vänner. Hon kunde inte läsa tidningarna, men hon såg alla bilder, hon såg på tv och hon såg de vuxnas gränslösa vanmakt. Och hon visste att hennes hjälte var en av dom som dött och hon trodde att huset fortfarande brann. Det trodde alla barnen på hennes dagis för dom såg ju på tv varje dag att elden fortsatte. Två veckor tog det innan dom vuxna lyssnade tillräckligt noga för att förstå barnens frågor om varför ingen släckte branden. Och hon som bara var fem och som dagen innan hennes hjälte dog hade lekt med honom i timmar, hon hade hela huvudet fullt av frågor som hon inte vågade ställa. Hon såg skräcken o...

Betong luktar betong, luktar lite fukt, lite sand, en gnutta mögel och för oss som bor i betongen luktar det hemma. Våt betong luktar mer än torr och när sommaren värmt upp världen känns solvarm betong nästan som klippor vid havet. På sommaren kan man klättra över murar som blivit slott, smyga ner i källare som blir till fängelsehålor, krypa genom buskar som förvandlats till djupa skogar. När man är liten blir hela världen till ett äventyr och för den som växer upp i betongen är förorten hela världen. Den som bättre förstår sig på saker, vet nog att barn mår bättre av kohagar, sandstränder, rågbröd och röd mjölk vid virvlande bäckfåror. Men barnen i Hammarkullen vet inte om att deras miljö är torftig och negativ för deras utveckling. De käkar liba-bröd och dricker insmugglad polsk coca-cola vid ödledammen strax nedanför ställverket, kryper in i avloppstunneln där myten säger att mördarna bor, en tunnel som sägs fortsätta under hela bostadsområdet fast ingen har vågat krypa hela vägen. ...

Han stiger in på caféet. I höger hand håller han det största gevär vi någonsin sett. Det finns ingen annan utgång än den som mannen kommit in genom. Han stänger inte dörren bakom sig, tar bara ett par steg in i lokalen och ställer sig vänd mot oss. Det är omöjligt att se hans ansikte, vitt gryningsljus tränger in genom den öppna dörren, lyser upp hans konturer bakifrån, hans egna och gevärets. En massiv kropp, inte särskilt lång men stel och satt. Tungt hölster mot låret, grova kängor. Uniformsbyxor som varit med om en del. Lokalen är avlång, vi sitter i andra änden av rummet, längst bort från dörren och vi är de enda gästerna. Nattens utegångsförbud har precis slutat gälla. Den korrekte kyparen har serverat grumligt kaffe i pyttesmå koppar. Hans skjorta är sliten men oklanderligt vit och cognacen häller han upp i glas, dubbelt så stora som kopparna. Frukost. Någon mat finns inte här men spriten är stark och värmer mer än vad kaffet förmår. Genom dimma och en öppen dörr tränger dova lj...

Ibland brukade han ställa sig framför spegeln och bara titta, länge. Det hände oftast när alla andra sov, när det var tyst och det enda som hördes var ljudet från hans egna andetag. Det fanns nätter när andetagen försvann i ljudet av forsande blod genom hans ådror, han kunde höra blodet susa genom kroppen, dånande. Då hjälpte bara hörlurarna med tung basgång och distade gitarrer. Spegeln var till för de tysta nätterna. Han klädde av sig naken och ställde sig bredbent rakt framför, riktade in en spotlight så att hans kropp lystes upp underifrån. Det skarpa ljuset gav hans drag groteska former, skuggorna spelade ett elakt spel och han ansträngde sig för att hitta den vinkel i vilken han var allra fulast. Han hatade blodet. Utan blodet skulle han se annorlunda ut. Som dom andra. Dom som hade annat blod, dom som slapp se monstret i sig själva. Det fanns delar han var nöjd med, överarmarna, dom var ganska bleka, vältränade, hårda. Och häcken, den såg ut som den skulle. Men resten var spillr...

Hon tyckte om att smyga in i kyrkan när ingen annan var där. Rummet var stort och bara hennes och sen bodde ju Gud där, förstås. Dom var liksom sambos, hon och Gud, som mamma och hennes kille fast sista veckan hade dom bråkat till långt fram på natten så hon trodde inte att han skulle bo kvar så länge till. Men Gud bodde kvar i samma rum, alltid. Det fanns en liten plåtask vid ingången till kyrkan där man kunde lägga pengar alldeles frivilligt och så kunde man ta ljus och tända för någons själ. Det hade en präst berättat. Men hon hade inte riktigt förklarat vad en själ var för något. Det lät stort i alla fall, och lite fint och ibland tände hon alla ljus som fanns och låtsades att hon kände hur många själar som helst. Om hon var hungrig så lånade hon lite slantar ur plåtasken och köpte vetebröd, det stod på asken att pengarna var till för de hungrande, hon trodde inte att Gud skulle bli särskilt arg. Blåsten hade gjort hennes kinder alldeles varma, en vecka kvar till jul och hon visste...