Ett enda vet jag om sorg
Ett enda vet jag säkert om sorg. Den har en början, men den har inget slut.
Om döden vet jag ännu mindre. Och jag vet hur svårt det kan vara att förklara det man inte själv begriper sig på. Som vuxen har man det extra svårt, det finns så många bottnar att gå vilse i. Barnen förstår som vanligt bättre.
Hon var bara fem år när hennes hjälte dog i rök och eld tillsammans med 62 av sina vänner. Hon kunde inte läsa tidningarna, men hon såg alla bilder, hon såg på tv och hon såg de vuxnas gränslösa vanmakt. Och hon visste att hennes hjälte var en av dom som dött och hon trodde att huset fortfarande brann. Det trodde alla barnen på hennes dagis för dom såg ju på tv varje dag att elden fortsatte. Två veckor tog det innan dom vuxna lyssnade tillräckligt noga för att förstå barnens frågor om varför ingen släckte branden. Och hon som bara var fem och som dagen innan hennes hjälte dog hade lekt med honom i timmar, hon hade hela huvudet fullt av frågor som hon inte vågade ställa. Hon såg skräcken och hon vågade inte fråga, inte förrän sent en natt när hon skulle till att somna.
Hon hade badat, blivit insvept i varma handdukar, krupit ner i en lika varm säng och jag låg bredvid och vi pratade.Och då frågade hon. Äntligen.
- Är du säker på att han är död?
- Ja, jag är säker.
- Hur kan du veta det, han kanske bara har gått vilse och inte hittar hem igen?
- Jo, jag vet att han är död.
- Hur vet du?
- Jag har sett honom död.
Och hon fortsatte fråga. Hur han såg ut, om han andades, om han hade blod på sig.
- Nej, gumman, han andades inte mera och han hade inget blod på sig.
- Men hur kunde han då brinna upp?
- Han dog av röken, den är så giftig att man bara somnar in av den och sedan vaknar man inte mera.
- Gjorde det ont på honom?
- Nej, inte röken, det går så fort, man bara andas några gånger och sedan känner man inget mera.
- Hur låg han då när du såg honom?
- Han låg på en säng och hade ett lakan på sig upp till hakan.
- Hade han sina kläder på sig?
- Nej, han var naken för dom som jobbar på sjukhuset hade tagit av honom kläderna och lagt dom i en påse.
- Kan du visa hur han låg?
Och så fick jag visa, ligga likadant, med ena armen uppsträckt, den han hade brutit vid axeln och som dom ännu inte brutit tillbaka vid vårt första besök på bårhuset. Hon ville veta hur rummet såg ut, om det fanns blommor där, om det var varmt, om han var varm.
- Nej, han var ganska kall. Det blir man när man har dött, ungefär som när man stannat ute och lekt i snön en hel dag och fryset liksom inte vill gå över.
- Hade han rök på sig?
- Litegranna, runt näsan och munnen, bara som lite sot. Inte mycket.
- Hade han ögonen öppna då?
- Ett öga var öppet, men han kunde inte se längre. Han såg bara ut som om han sov alldeles lugnt.
- Kramade du honom?
- Ja, jag kramade honom och pussade honom och killade honom i håret sådär som du vet att han gillade att man gjorde.
- Tror du att han vet om att du gjorde det?
- Ja, jag tror att han fanns där bredvid, inte i kroppen längre, men bredvid ändå, på väg till himlen.
- Han är nog en ängel nu, tror du inte det?
Sa flickan som lagt sig i samma position som den döde pojken på bårhuset, med armen uppsträckt, ena ögat öppet, det andra stängt. Och hon såg alldeles lugn ut och sedan pratade vi lite till om hur det kunde se ut i himlen. Och till sist kurade hon ihop sig och log och sa att hon trodde att han skulle bli en himla bra ängel för Gud att ha hos sig. Sedan somnade hon med ett leende på läpparna.
Några dagar senare gick vi en promenad ut i skogen. Fler frågor krävde svar. Svårare den här gången.
- Finns det barn i himlen?
Vad svarar man på det? Ibland är ansvaret som vuxen så stort att man vill försvinna. Ska man berätta att barn också dör och kommer till himlen just när allt handlat om skräck och sorg och fasa? Men instinkten säger att man aldrig får ljuga för ett barn, inte om viktiga saker.
- Jo, det finns barn i himlen. Små änglar.
- Åh, va bra!, suckade den lilla som om en stor sorg lyfts ut hennes hjärta.
- Då kan han leka med dom för han var ju så bra på att ta hand om barn och jag var så rädd att han inte skulle få några barn att vara med i himlen!
Och så skrattade hon och pratade länge om hur glada dom små änglarna måste vara nu när han hade kommit och kunde leka med dom, så som han hade lekt med henne, sett henne, lyssnat på henne. Sedan ville hon ha snöbollskrig. Och fortfrande har hon hans bild uppklistrad bredvid sin säng.
Copyright: Ulrika Redington
Om döden vet jag ännu mindre. Och jag vet hur svårt det kan vara att förklara det man inte själv begriper sig på. Som vuxen har man det extra svårt, det finns så många bottnar att gå vilse i. Barnen förstår som vanligt bättre.
Hon var bara fem år när hennes hjälte dog i rök och eld tillsammans med 62 av sina vänner. Hon kunde inte läsa tidningarna, men hon såg alla bilder, hon såg på tv och hon såg de vuxnas gränslösa vanmakt. Och hon visste att hennes hjälte var en av dom som dött och hon trodde att huset fortfarande brann. Det trodde alla barnen på hennes dagis för dom såg ju på tv varje dag att elden fortsatte. Två veckor tog det innan dom vuxna lyssnade tillräckligt noga för att förstå barnens frågor om varför ingen släckte branden. Och hon som bara var fem och som dagen innan hennes hjälte dog hade lekt med honom i timmar, hon hade hela huvudet fullt av frågor som hon inte vågade ställa. Hon såg skräcken och hon vågade inte fråga, inte förrän sent en natt när hon skulle till att somna.
Hon hade badat, blivit insvept i varma handdukar, krupit ner i en lika varm säng och jag låg bredvid och vi pratade.Och då frågade hon. Äntligen.
- Är du säker på att han är död?
- Ja, jag är säker.
- Hur kan du veta det, han kanske bara har gått vilse och inte hittar hem igen?
- Jo, jag vet att han är död.
- Hur vet du?
- Jag har sett honom död.
Och hon fortsatte fråga. Hur han såg ut, om han andades, om han hade blod på sig.
- Nej, gumman, han andades inte mera och han hade inget blod på sig.
- Men hur kunde han då brinna upp?
- Han dog av röken, den är så giftig att man bara somnar in av den och sedan vaknar man inte mera.
- Gjorde det ont på honom?
- Nej, inte röken, det går så fort, man bara andas några gånger och sedan känner man inget mera.
- Hur låg han då när du såg honom?
- Han låg på en säng och hade ett lakan på sig upp till hakan.
- Hade han sina kläder på sig?
- Nej, han var naken för dom som jobbar på sjukhuset hade tagit av honom kläderna och lagt dom i en påse.
- Kan du visa hur han låg?
Och så fick jag visa, ligga likadant, med ena armen uppsträckt, den han hade brutit vid axeln och som dom ännu inte brutit tillbaka vid vårt första besök på bårhuset. Hon ville veta hur rummet såg ut, om det fanns blommor där, om det var varmt, om han var varm.
- Nej, han var ganska kall. Det blir man när man har dött, ungefär som när man stannat ute och lekt i snön en hel dag och fryset liksom inte vill gå över.
- Hade han rök på sig?
- Litegranna, runt näsan och munnen, bara som lite sot. Inte mycket.
- Hade han ögonen öppna då?
- Ett öga var öppet, men han kunde inte se längre. Han såg bara ut som om han sov alldeles lugnt.
- Kramade du honom?
- Ja, jag kramade honom och pussade honom och killade honom i håret sådär som du vet att han gillade att man gjorde.
- Tror du att han vet om att du gjorde det?
- Ja, jag tror att han fanns där bredvid, inte i kroppen längre, men bredvid ändå, på väg till himlen.
- Han är nog en ängel nu, tror du inte det?
Sa flickan som lagt sig i samma position som den döde pojken på bårhuset, med armen uppsträckt, ena ögat öppet, det andra stängt. Och hon såg alldeles lugn ut och sedan pratade vi lite till om hur det kunde se ut i himlen. Och till sist kurade hon ihop sig och log och sa att hon trodde att han skulle bli en himla bra ängel för Gud att ha hos sig. Sedan somnade hon med ett leende på läpparna.
Några dagar senare gick vi en promenad ut i skogen. Fler frågor krävde svar. Svårare den här gången.
- Finns det barn i himlen?
Vad svarar man på det? Ibland är ansvaret som vuxen så stort att man vill försvinna. Ska man berätta att barn också dör och kommer till himlen just när allt handlat om skräck och sorg och fasa? Men instinkten säger att man aldrig får ljuga för ett barn, inte om viktiga saker.
- Jo, det finns barn i himlen. Små änglar.
- Åh, va bra!, suckade den lilla som om en stor sorg lyfts ut hennes hjärta.
- Då kan han leka med dom för han var ju så bra på att ta hand om barn och jag var så rädd att han inte skulle få några barn att vara med i himlen!
Och så skrattade hon och pratade länge om hur glada dom små änglarna måste vara nu när han hade kommit och kunde leka med dom, så som han hade lekt med henne, sett henne, lyssnat på henne. Sedan ville hon ha snöbollskrig. Och fortfrande har hon hans bild uppklistrad bredvid sin säng.
Copyright: Ulrika Redington
Kommentarer
Skicka en kommentar