Trettiotusen D-Mark
Han stiger in på caféet. I höger hand håller han det största gevär vi någonsin sett. Det finns ingen annan utgång än den som mannen kommit in genom. Han stänger inte dörren bakom sig, tar bara ett par steg in i lokalen och ställer sig vänd mot oss. Det är omöjligt att se hans ansikte, vitt gryningsljus tränger in genom den öppna dörren, lyser upp hans konturer bakifrån, hans egna och gevärets. En massiv kropp, inte särskilt lång men stel och satt. Tungt hölster mot låret, grova kängor. Uniformsbyxor som varit med om en del. Lokalen är avlång, vi sitter i andra änden av rummet, längst bort från dörren och vi är de enda gästerna. Nattens utegångsförbud har precis slutat gälla.
Den korrekte kyparen har serverat grumligt kaffe i pyttesmå koppar. Hans skjorta är sliten men oklanderligt vit och cognacen häller han upp i glas, dubbelt så stora som kopparna. Frukost. Någon mat finns inte här men spriten är stark och värmer mer än vad kaffet förmår. Genom dimma och en öppen dörr tränger dova ljud från granater som inte har med oss att göra, inte för tillfället. Inga vapen förutom den obligatoriska Kalashnikov som står lutad mot en stol och tillhör den unge soldaten i vårt sällskap.
Och så nu. Ett gigantiskt gevär vilar i en grov bandagerad hand några meter bort.
Lokalen är mörk. Här har elektriciteten inte fungerat på många månader. Teakpanelerna är kalla, lika kalla som fönsterrutorna tapetserade med dödsannonser. Mannen sätter sig tungt på en ranglig stol helt nära dörren som kyparen stänger bakom honom. Geväret ställer han mellan sina ben, släpper inte taget ens när kyparen utan ett ord sätter fram kaffe åt honom. I kors över hans breda bröst, utanpå en gammal ylletröja, hänger två patronbälten. Också dom större än några vi någonsin skådat.
Han ser ut som en karikatyr av en gerillasoldat och vore vi inte här så trodde vi inte att han var på riktigt. Vi säger ingenting men jag skedar upp mer socker i kaffet, som en besvärjelse. Då reser sig mannen med sitt gevär och stegar fram till oss. Sätter sig inte förrän vi tecknat åt honom att det går bra. Han tar emot en Gul Blend och tänder den med stadiga fingrar. Höger hand är svullen, intorkat blod under korta, nerbitna naglar. Fram till knogarna är bandaget draget, smutsigt och gjort av gamla lakan. Det luktar jord och linnetrasor. Kanske, kanske inte, är blodet på fingrarna hans eget. Nu är det vänsterhanden som håller geväret i ett fast grepp, kolven mot golvet och benen brett isär, inte längre skjutklar. Kaffet är alldeles för sött och det sitter patroner i nästan vartenda ett av hålen i bältena. Det är tyst och sedan tilltalar han oss på engelska och talar om att han inte är ett monster.
- Fienden betalar trettiotusen tyska mark för min kropp. Död eller levande.
Vi tror honom och presenterar oss artigt. En diskret vinkning till kyparen resulterar i påfyllda koppar och glas. Bara kaffe till mannen som nu heter Zivko. Han kontrollerar att pistolen är laddad och tackar nej till sprit.
Klockan är åtta på morgonen i ett café där inredningen inte förändrats sedan andra världskriget och nu är det krig igen. Soldaten som ska eskortera oss genom stridsområdet har pratat oavbrutet hela morgonen. Nu är han tyst och han börjar bli berusad. Cognacen är stark och i den här staden har många dött de senaste åren.
Zivkos ansikte är kraftigt, koppärrigt och stilla. Det rycker smått i ögonvrårna, håret är svart och lite vågigt. Skulle nog vara lockigt om det fått växa. Han är i trettioårsåldern och berättar lugnt om sig själv och sitt liv. Han släpper inte min blick en enda gång. Klarblå ögon, blodsprängda ögonvitor. Tomma ögon.
Före kriget var han en Iallande alkis som satt hela dagarna på just det här caféet och drack rakija, billigaste sorten, tills någon fick köra ut och ibland hem honom. Sedan kriget bröt ut har han inte tagit en droppe. Mamman tog livet av sig när han var helt liten, han minns henne inte ens. Pappan söp och dog han också när Zivko var i tonåren. Hos en faster kände han sig trygg, hon var gammal och i förra veckan dödades hon efter att ha våldtagits av flera soldater från fiendesidan. Dom sprättade upp hennes mage och slängde ner kroppen från en helikopter strax utanför stan. Som en varning bara.
Kyparen pysslar med askfat och nickar som för att bekräfta vad Zivko berättar.
Han vill berätta det här. Han vill förklara och han påstår att han är inget monster, är inte galen. Alla hans släktingar har dödats, alla hans vänner. De var inte många men de fanns. Nu finns bara kyparen kvar, han som serverade Zivkos far när han drack sig full och som sett pojken växa upp. Inget annat finns kvar och Zivko vill inte leva längre. Det finns ingen anledning. Det enda som håller honom vid liv är att fienden så gärna vill se honom död. Trettiotusen D- mark, så rädda är dom för honom. Så gärna vill dom. Han säger sig förstå varför. Vid fronten är han ett monster inte egentligen men i strid blir han det. Han vet om det och han vill inte leva, men ännu ska han inte dö. Inte riktigt än. Det är viktigt.
Han ser mig fortfarande rakt in i ögonen när vi bryter upp efter någon timme. Det är trångt kring vårt bord, fingrarna är kladdiga av socker och sprit. Ingen är hungrig längre. Vi ska färdas mycket långt idag, längre än vad vi förstår. Vår egen soldat är ganska full, han fumlar med sitt vapen. Det gör inte Zivko. Cognacen har gjort oss andra varma och han ska ut till fronten.
Han får alla cigaretter jag har på mig, Vid fronten röker de torrt gräs, det vet jag ju, de hostar av det och fienden kan höra dem och skjuta, därför får han mina Gula Blend, han måste ju röka och bajonettkniven är svärtad för att inte blänka i mörkret, sotsvart är den och smutsig av något som kletat sig fast precis vid fästet, jag har låtit blicken fara neråt, bort från hans ögon, ner till bältet, nedanför de löjligt stora patronerna. Den får inte blänka, kniven, i mörkret, vid fronten, han använder den faktiskt på riktigt. Det här är på riktigt.
Jag ser in i hans ögon igen, dom har funnits kvar hela tiden. Utan att veta varför ber jag honom att hålla sig vid liv och då vänder han bort blicken för första gången. Ser åt sidan, kramar om mig hårdhänt och lite stelt med ena armen, den som håller geväret, och sedan går vi.
Långt senare, på en solig uteservering i Göteborg, berättar någon att Zivko är en legend i Bosnien och att geväret var en M53.
Bijeljina, nordöstra Bosnien /Göteborg
Copyright: Ulrika Redington
Den korrekte kyparen har serverat grumligt kaffe i pyttesmå koppar. Hans skjorta är sliten men oklanderligt vit och cognacen häller han upp i glas, dubbelt så stora som kopparna. Frukost. Någon mat finns inte här men spriten är stark och värmer mer än vad kaffet förmår. Genom dimma och en öppen dörr tränger dova ljud från granater som inte har med oss att göra, inte för tillfället. Inga vapen förutom den obligatoriska Kalashnikov som står lutad mot en stol och tillhör den unge soldaten i vårt sällskap.
Och så nu. Ett gigantiskt gevär vilar i en grov bandagerad hand några meter bort.
Lokalen är mörk. Här har elektriciteten inte fungerat på många månader. Teakpanelerna är kalla, lika kalla som fönsterrutorna tapetserade med dödsannonser. Mannen sätter sig tungt på en ranglig stol helt nära dörren som kyparen stänger bakom honom. Geväret ställer han mellan sina ben, släpper inte taget ens när kyparen utan ett ord sätter fram kaffe åt honom. I kors över hans breda bröst, utanpå en gammal ylletröja, hänger två patronbälten. Också dom större än några vi någonsin skådat.
Han ser ut som en karikatyr av en gerillasoldat och vore vi inte här så trodde vi inte att han var på riktigt. Vi säger ingenting men jag skedar upp mer socker i kaffet, som en besvärjelse. Då reser sig mannen med sitt gevär och stegar fram till oss. Sätter sig inte förrän vi tecknat åt honom att det går bra. Han tar emot en Gul Blend och tänder den med stadiga fingrar. Höger hand är svullen, intorkat blod under korta, nerbitna naglar. Fram till knogarna är bandaget draget, smutsigt och gjort av gamla lakan. Det luktar jord och linnetrasor. Kanske, kanske inte, är blodet på fingrarna hans eget. Nu är det vänsterhanden som håller geväret i ett fast grepp, kolven mot golvet och benen brett isär, inte längre skjutklar. Kaffet är alldeles för sött och det sitter patroner i nästan vartenda ett av hålen i bältena. Det är tyst och sedan tilltalar han oss på engelska och talar om att han inte är ett monster.
- Fienden betalar trettiotusen tyska mark för min kropp. Död eller levande.
Vi tror honom och presenterar oss artigt. En diskret vinkning till kyparen resulterar i påfyllda koppar och glas. Bara kaffe till mannen som nu heter Zivko. Han kontrollerar att pistolen är laddad och tackar nej till sprit.
Klockan är åtta på morgonen i ett café där inredningen inte förändrats sedan andra världskriget och nu är det krig igen. Soldaten som ska eskortera oss genom stridsområdet har pratat oavbrutet hela morgonen. Nu är han tyst och han börjar bli berusad. Cognacen är stark och i den här staden har många dött de senaste åren.
Zivkos ansikte är kraftigt, koppärrigt och stilla. Det rycker smått i ögonvrårna, håret är svart och lite vågigt. Skulle nog vara lockigt om det fått växa. Han är i trettioårsåldern och berättar lugnt om sig själv och sitt liv. Han släpper inte min blick en enda gång. Klarblå ögon, blodsprängda ögonvitor. Tomma ögon.
Före kriget var han en Iallande alkis som satt hela dagarna på just det här caféet och drack rakija, billigaste sorten, tills någon fick köra ut och ibland hem honom. Sedan kriget bröt ut har han inte tagit en droppe. Mamman tog livet av sig när han var helt liten, han minns henne inte ens. Pappan söp och dog han också när Zivko var i tonåren. Hos en faster kände han sig trygg, hon var gammal och i förra veckan dödades hon efter att ha våldtagits av flera soldater från fiendesidan. Dom sprättade upp hennes mage och slängde ner kroppen från en helikopter strax utanför stan. Som en varning bara.
Kyparen pysslar med askfat och nickar som för att bekräfta vad Zivko berättar.
Han vill berätta det här. Han vill förklara och han påstår att han är inget monster, är inte galen. Alla hans släktingar har dödats, alla hans vänner. De var inte många men de fanns. Nu finns bara kyparen kvar, han som serverade Zivkos far när han drack sig full och som sett pojken växa upp. Inget annat finns kvar och Zivko vill inte leva längre. Det finns ingen anledning. Det enda som håller honom vid liv är att fienden så gärna vill se honom död. Trettiotusen D- mark, så rädda är dom för honom. Så gärna vill dom. Han säger sig förstå varför. Vid fronten är han ett monster inte egentligen men i strid blir han det. Han vet om det och han vill inte leva, men ännu ska han inte dö. Inte riktigt än. Det är viktigt.
Han ser mig fortfarande rakt in i ögonen när vi bryter upp efter någon timme. Det är trångt kring vårt bord, fingrarna är kladdiga av socker och sprit. Ingen är hungrig längre. Vi ska färdas mycket långt idag, längre än vad vi förstår. Vår egen soldat är ganska full, han fumlar med sitt vapen. Det gör inte Zivko. Cognacen har gjort oss andra varma och han ska ut till fronten.
Han får alla cigaretter jag har på mig, Vid fronten röker de torrt gräs, det vet jag ju, de hostar av det och fienden kan höra dem och skjuta, därför får han mina Gula Blend, han måste ju röka och bajonettkniven är svärtad för att inte blänka i mörkret, sotsvart är den och smutsig av något som kletat sig fast precis vid fästet, jag har låtit blicken fara neråt, bort från hans ögon, ner till bältet, nedanför de löjligt stora patronerna. Den får inte blänka, kniven, i mörkret, vid fronten, han använder den faktiskt på riktigt. Det här är på riktigt.
Jag ser in i hans ögon igen, dom har funnits kvar hela tiden. Utan att veta varför ber jag honom att hålla sig vid liv och då vänder han bort blicken för första gången. Ser åt sidan, kramar om mig hårdhänt och lite stelt med ena armen, den som håller geväret, och sedan går vi.
Långt senare, på en solig uteservering i Göteborg, berättar någon att Zivko är en legend i Bosnien och att geväret var en M53.
Bijeljina, nordöstra Bosnien /Göteborg
Copyright: Ulrika Redington
Kommentarer
Skicka en kommentar