Betongbarn
Betong luktar betong, luktar lite fukt, lite sand, en gnutta mögel och för oss som bor i betongen luktar det hemma. Våt betong luktar mer än torr och när sommaren värmt upp världen känns solvarm betong nästan som klippor vid havet.
På sommaren kan man klättra över murar som blivit slott, smyga ner i källare som blir till fängelsehålor, krypa genom buskar som förvandlats till djupa skogar. När man är liten blir hela världen till ett äventyr och för den som växer upp i betongen är förorten hela världen. Den som bättre förstår sig på saker, vet nog att barn mår bättre av kohagar, sandstränder, rågbröd och röd mjölk vid virvlande bäckfåror.
Men barnen i Hammarkullen vet inte om att deras miljö är torftig och negativ för deras utveckling. De käkar liba-bröd och dricker insmugglad polsk coca-cola vid ödledammen strax nedanför ställverket, kryper in i avloppstunneln där myten säger att mördarna bor, en tunnel som sägs fortsätta under hela bostadsområdet fast ingen har vågat krypa hela vägen.
De ser fladdermössens flykt när de med snabba Nike-steg springer hem genom slyn. Ödledammen är förbjudet område, ingen får lov att gå dit, därför går alla. Den som vuxit upp i Hammarkullen har lekt vid Ödledammen, fångat grodor, jagat snabba ödlor, lekt krig och fred och pratat om drömmar. Ibland går någon tillbaka hit med en kasse öl när dom vill vara små igen. Samma ödlor, samma fladdermöss som skräms.
Flickorna jagar prinsar som inte finns, bakom tvättstugan har dom byggt en liten stad. En påse chips och saft från Iran i plastflaska blir till galamiddag på slottet, flickorna bjuder in motvilliga mammor och småsyskon. Killar är dumma, dom retas och den som retas mest blir man nästan lite kär i fastän han är dum. Några fulla chilenare grillar korv nere i dalen, barnen får smaka, självklart, mat finns åt alla även om socialbidraget blir mindre och mindre. Kycklingkorv åt Mohammed som inte vet om att han är muslim, dom vuxna vet.
Med magarna fulla av snattad korv springer barnen i Hammarkullen runt, runt på gräsmattan tills dom blir yra och ramlar. Någon somnar där på gräset och bärs hem av en hyfsat nykter granne som har ömma händer när han bär små barn men som imorgon ska hålla i automatvapen när han rånar en bank. Hjältarna är många här, nedgrävda skatter finns överallt. I skogen ligger pengar som gömts undan, bakom stenar ligger dyrbara förråd av narkotika, ingen polis gör husrannsakan där.
Barnen leker kurragömma på torget, kryper in bakom Konsums brödbackar, gömmer sig bak somaliska kvinnors virvlande kjolar. Den som blivit lite äldre vågar sig in i Sagoskogen, den heter faktiskt så, bygger kojor där man kan läsa porrtidningar någon snott av en farsa. Har man fett med flyt så kommer töj-rökarna och hjälper till, dom är minst fjorton och har tålamod länge, länge att leka.
Den riktigt modige slår vad med sina brorsor, han ska våga gå längs Mördarbacken ner mot Hjällbo alldeles ensam, efter det att mörkret fallit. Alla vet att det har hittats lik i Mördarbacken, ingen vet när eller hur eller exakt hur många, men att det är alldeles sant, det vet alla.
Backen är lång och brant och Sagoskogen sänker sina grenar ner från bägge sidor stigen. Den som går där tror helt visst att likdelar legat utspridda i rituella mönster vid sidan av vägen men det är ett mandomsprov att våga gå hela vägen.
Respekt betyder allt, ingen vill backa, han som är liten och rädd biter ihop och småspringer förbi hotfulla träd och när han fixat allt har han blivit stor. Rädslan sitter kvar, länge. När han blivit nitton och inte ens är rädd för att dö längre, stjäl han en stor kniv i mitt kök för att våga gå samma väg hem till Hjällbo. När han kommer fram, till betongen, luktar det tryggt och han är hemma igen.
Copyright: ULrika Redington
På sommaren kan man klättra över murar som blivit slott, smyga ner i källare som blir till fängelsehålor, krypa genom buskar som förvandlats till djupa skogar. När man är liten blir hela världen till ett äventyr och för den som växer upp i betongen är förorten hela världen. Den som bättre förstår sig på saker, vet nog att barn mår bättre av kohagar, sandstränder, rågbröd och röd mjölk vid virvlande bäckfåror.
Men barnen i Hammarkullen vet inte om att deras miljö är torftig och negativ för deras utveckling. De käkar liba-bröd och dricker insmugglad polsk coca-cola vid ödledammen strax nedanför ställverket, kryper in i avloppstunneln där myten säger att mördarna bor, en tunnel som sägs fortsätta under hela bostadsområdet fast ingen har vågat krypa hela vägen.
De ser fladdermössens flykt när de med snabba Nike-steg springer hem genom slyn. Ödledammen är förbjudet område, ingen får lov att gå dit, därför går alla. Den som vuxit upp i Hammarkullen har lekt vid Ödledammen, fångat grodor, jagat snabba ödlor, lekt krig och fred och pratat om drömmar. Ibland går någon tillbaka hit med en kasse öl när dom vill vara små igen. Samma ödlor, samma fladdermöss som skräms.
Flickorna jagar prinsar som inte finns, bakom tvättstugan har dom byggt en liten stad. En påse chips och saft från Iran i plastflaska blir till galamiddag på slottet, flickorna bjuder in motvilliga mammor och småsyskon. Killar är dumma, dom retas och den som retas mest blir man nästan lite kär i fastän han är dum. Några fulla chilenare grillar korv nere i dalen, barnen får smaka, självklart, mat finns åt alla även om socialbidraget blir mindre och mindre. Kycklingkorv åt Mohammed som inte vet om att han är muslim, dom vuxna vet.
Med magarna fulla av snattad korv springer barnen i Hammarkullen runt, runt på gräsmattan tills dom blir yra och ramlar. Någon somnar där på gräset och bärs hem av en hyfsat nykter granne som har ömma händer när han bär små barn men som imorgon ska hålla i automatvapen när han rånar en bank. Hjältarna är många här, nedgrävda skatter finns överallt. I skogen ligger pengar som gömts undan, bakom stenar ligger dyrbara förråd av narkotika, ingen polis gör husrannsakan där.
Barnen leker kurragömma på torget, kryper in bakom Konsums brödbackar, gömmer sig bak somaliska kvinnors virvlande kjolar. Den som blivit lite äldre vågar sig in i Sagoskogen, den heter faktiskt så, bygger kojor där man kan läsa porrtidningar någon snott av en farsa. Har man fett med flyt så kommer töj-rökarna och hjälper till, dom är minst fjorton och har tålamod länge, länge att leka.
Den riktigt modige slår vad med sina brorsor, han ska våga gå längs Mördarbacken ner mot Hjällbo alldeles ensam, efter det att mörkret fallit. Alla vet att det har hittats lik i Mördarbacken, ingen vet när eller hur eller exakt hur många, men att det är alldeles sant, det vet alla.
Backen är lång och brant och Sagoskogen sänker sina grenar ner från bägge sidor stigen. Den som går där tror helt visst att likdelar legat utspridda i rituella mönster vid sidan av vägen men det är ett mandomsprov att våga gå hela vägen.
Respekt betyder allt, ingen vill backa, han som är liten och rädd biter ihop och småspringer förbi hotfulla träd och när han fixat allt har han blivit stor. Rädslan sitter kvar, länge. När han blivit nitton och inte ens är rädd för att dö längre, stjäl han en stor kniv i mitt kök för att våga gå samma väg hem till Hjällbo. När han kommer fram, till betongen, luktar det tryggt och han är hemma igen.
Copyright: ULrika Redington
Kommentarer
Skicka en kommentar