Skuggan av ett leende
Du har fingrar. Dom ska jag klippa av. Du har ögon. Dom ska jag plocka ut. Du har läppar. Dom ska jag skära bort. Allt detta ska jag göra dig om du någonsin kommer i närheten av min familj igen. Tvivla aldrig. Och minns.
Samtalet kom en söndag. Hon hade just tagit ett bad, höll på att torka sig när det ringde. Först tänkte hon inte svara. Vatten droppade från hennes långa hår ner på hallmattan, hon snubblade på handduken som gled ner när hon skyndade mot telefonen. Slog i tån och svor högt, lyfte luren och sen var ingenting sig likt. Bara orden som ekade i hennes huvud långt efter det att samtalet brutits. Tyst i luren, hon höll kvar den mot örat och sjönk långsamt ner mot golvet. Satte sig naken med handduken i ett krampaktigt grepp. Kände inte längre dropparna som rann längs hennes rygg. Hörde inte längre musiken som dunkade från vardagsrummet. Märkte inte att hon frös. Hon bara mindes.
Han hade inte smugit sig in i hennes liv. Han hade stormat in, full av liv och med glödande ögon. Han var lång och stark och hade de vackraste ögon hon någonsin skådat. Och han kom in i hennes rum. Inte i någon annans. Och han dröjde inte. Han slutade förklara sitt ärende i samma stund som han såg glöden i hennes ögon. För han såg det ingen annan sett. Han såg henne, som hon var. Och efteråt förklarade han för henne att ingen tid fanns att förlora. Han hade sett det i henne som han behövde så väl och därför tog han henne direkt. Inget smicker. Inga tomma fraser. Inget velande. Inte ens artighet. Han bara talade om hur han ville ha det. Han ville ha henne. Samma kväll. Och han visste att hon ville ha honom och därför hade han ingenting att förlora på att begära ett möte. Sedan gick han. Och hon stod kvar vid sitt skrivbord, fullständigt förvirrad och ändå uppfylld av en säkerhet som gränsade till visshet. Efter en evighet ruskade hon på sig som en katt som fått något i pälsen och så gick hon ut i personalrummet och satte på vattenkranen. Tre stora glas vatten drack hon och chefen som satt och läste DN tittade på henne med sina kåta ögon.
- Jaså, det är till att vara törstig idag?
Han skrockade till men skrattet fastande i halsen på honom när hon vände sig om och såg rakt in i hans blick.
- Ja.
Hon tittade en stund till, såg hur hans kåthet dog ut och ersattes av rädsla. Han kunde också se makten. När hon förvissat sig om det sköljde hon ur sitt glas, ställde det på diskstället och gick sakta ut ur rummet. Dröjde sig bara kvar för att hämta sin jacka och sin väska, låste dörren till sitt kontor och gick sedan hem för att förbereda sig. Det var bara timmar kvar tills hon skulle möta honom.
Hon hade inte ens brytt sig om att göra sig vacker. Inget smink, inga tjusiga kläder. Men hon badade, skrubbade sig ren för hans skull. Borstade ut sitt fuktiga hår, lät det falla fritt över axlar och rygg. Visste redan att han ville ha sina kvinnor rena, som Gud skapat dem. Satte på sig en enkel vit klänning med långa ärmar. Tunt tyg, svepande kjol. Inte en brudklänning, men en dräkt för en jungfru att förföras i. Sandaler med svarta remmar som surrades kring ankeln. En svart sjal i tunt silkesgarn. Hon såg sig själv i spegeln och förundrades över förändringen. Så här vacker hade hon aldrig varit. Hans blick hade förändrat allt. Från och med nu såg hon världen med hans ögon och i hans ögon var hon just så här vacker. Och med den kunskapen gick hon ut ur sitt hem och ut i den framtid som de bägge skulle skapa.
Hon hade promenerat till mötesplatsen. Det var en vacker försommarkväll. Vindarna var ljumna och smekte hennes lår genom det tunna tyget. Blåste varsamt hennes hår torrt. Hennes steg var lätta, männen som såg henne vände sig om. Det lyser på ett särskilt sätt kring sexuellt besatta människor. Det hade hon läst en gång och i männens blickar såg hon att det var sant. Hon log. Och snart var hon framme. Han stod inte och väntade. Han skulle aldrig komma att vänta på henne. Han var ledaren och det såg han till att hon aldrig glömde. Hon fick vänta och det gjorde hon gärna. För när han kom var det till henne han gick. Hon såg honom på långt håll komma gående genom parken. Han gick sakta, och solen som höll på att gå ned sken med gyllene strålar över hans kropp. Han var klädd i en vit enkel skjorta med vida ärmar, svarta jeans. Hans svarta hår glänste när solen letade sig fram genom trädens lövverk. Hon stod upp och väntade på honom under en ek. Hon visste inte ens hans namn.
I tre dagar var hon borta från jobbet, ringde sig inte ens sjuk. Efteråt ljög hon och sade att hon mailat in, att hon tappat rösten. Ingen trodde henne men det spelade ingen roll längre. Hon hade fått nyckel till hans hus. Det låg vid havet och var stort och gammalt och vackert och bara hans och hon hade fått nyckel. De hade åkt dit direkt från parken. Hans bil var röd och ny och av någon engelsk sportmodell, hon mindes inte vilken, hade aldrig brytt sig om bilar. Men hon tyckte om känslan av läder mot sin rygg där hon satt bredvid honom och hon tyckte om att han inte pratade på hela vägen. Han bara körde och när hon önskade som mest att han skulle röra vid henne så tog han hennes hand och då var hon förlorad. Varje ögonblick därefter var som en dröm. Han behöll hennes hand i sin ända tills de stannade framför hans hus. Bilen var automatväxlad, han släppte hennes hand för att lägga in parkeringsläget och först då såg han in i hennes ögon igen.
- Vet du vad du ger dig in på nu?
För andra gången denna dag svarade hon ja på hans fråga och efter det var viljan inte hennes egen. Hon satt kvar i sitt säte tills han gått runt bilen och öppnat hennes dörr, tagit hennes hand igen. Hon steg ut och han lade bägge händerna på hennes axlar och kysste henne försiktigt. Hon blundade och smakade på honom, hörde havet i bakgrunden och han smakade salt och sött och hon visste att hon var hemma. Han lät händerna glida genom hennes hår, tog tag om det bakom nacken och drog hennes huvud bakåt, kysste henne våldsamt nu, bet i hennes läppar. Hon nafsade försiktigt tillbaka, vågade låta sina händer smeka hans rygg. Då drog han sig undan, sköt henne ifrån sig, tog tag om axlarna igen.
- Låt mig ta hand om dig.
Han såg mycket allvarlig ut och hon bara nickade. Sedan gick de in i huset.
Det var ett år sedan nu men hon mindes till och med hur det luktade i huset den där första gången. Lavendel, såpa, rosor. Rent och gott doftade det när hon steg in, men bakom det en svag lukt av djur. Hallen var mörk efter den ljusa sommarkvällen utanför, hon kisade och fick syn på sig själv i en enorm spegel. Han stod bredvid henne och log, visade sina vackra tänder. De stod så en stund, såg sig själva som andra skulle se dem. Ett vackert par.
Copyright: Ulrika Redington
Samtalet kom en söndag. Hon hade just tagit ett bad, höll på att torka sig när det ringde. Först tänkte hon inte svara. Vatten droppade från hennes långa hår ner på hallmattan, hon snubblade på handduken som gled ner när hon skyndade mot telefonen. Slog i tån och svor högt, lyfte luren och sen var ingenting sig likt. Bara orden som ekade i hennes huvud långt efter det att samtalet brutits. Tyst i luren, hon höll kvar den mot örat och sjönk långsamt ner mot golvet. Satte sig naken med handduken i ett krampaktigt grepp. Kände inte längre dropparna som rann längs hennes rygg. Hörde inte längre musiken som dunkade från vardagsrummet. Märkte inte att hon frös. Hon bara mindes.
Han hade inte smugit sig in i hennes liv. Han hade stormat in, full av liv och med glödande ögon. Han var lång och stark och hade de vackraste ögon hon någonsin skådat. Och han kom in i hennes rum. Inte i någon annans. Och han dröjde inte. Han slutade förklara sitt ärende i samma stund som han såg glöden i hennes ögon. För han såg det ingen annan sett. Han såg henne, som hon var. Och efteråt förklarade han för henne att ingen tid fanns att förlora. Han hade sett det i henne som han behövde så väl och därför tog han henne direkt. Inget smicker. Inga tomma fraser. Inget velande. Inte ens artighet. Han bara talade om hur han ville ha det. Han ville ha henne. Samma kväll. Och han visste att hon ville ha honom och därför hade han ingenting att förlora på att begära ett möte. Sedan gick han. Och hon stod kvar vid sitt skrivbord, fullständigt förvirrad och ändå uppfylld av en säkerhet som gränsade till visshet. Efter en evighet ruskade hon på sig som en katt som fått något i pälsen och så gick hon ut i personalrummet och satte på vattenkranen. Tre stora glas vatten drack hon och chefen som satt och läste DN tittade på henne med sina kåta ögon.
- Jaså, det är till att vara törstig idag?
Han skrockade till men skrattet fastande i halsen på honom när hon vände sig om och såg rakt in i hans blick.
- Ja.
Hon tittade en stund till, såg hur hans kåthet dog ut och ersattes av rädsla. Han kunde också se makten. När hon förvissat sig om det sköljde hon ur sitt glas, ställde det på diskstället och gick sakta ut ur rummet. Dröjde sig bara kvar för att hämta sin jacka och sin väska, låste dörren till sitt kontor och gick sedan hem för att förbereda sig. Det var bara timmar kvar tills hon skulle möta honom.
Hon hade inte ens brytt sig om att göra sig vacker. Inget smink, inga tjusiga kläder. Men hon badade, skrubbade sig ren för hans skull. Borstade ut sitt fuktiga hår, lät det falla fritt över axlar och rygg. Visste redan att han ville ha sina kvinnor rena, som Gud skapat dem. Satte på sig en enkel vit klänning med långa ärmar. Tunt tyg, svepande kjol. Inte en brudklänning, men en dräkt för en jungfru att förföras i. Sandaler med svarta remmar som surrades kring ankeln. En svart sjal i tunt silkesgarn. Hon såg sig själv i spegeln och förundrades över förändringen. Så här vacker hade hon aldrig varit. Hans blick hade förändrat allt. Från och med nu såg hon världen med hans ögon och i hans ögon var hon just så här vacker. Och med den kunskapen gick hon ut ur sitt hem och ut i den framtid som de bägge skulle skapa.
Hon hade promenerat till mötesplatsen. Det var en vacker försommarkväll. Vindarna var ljumna och smekte hennes lår genom det tunna tyget. Blåste varsamt hennes hår torrt. Hennes steg var lätta, männen som såg henne vände sig om. Det lyser på ett särskilt sätt kring sexuellt besatta människor. Det hade hon läst en gång och i männens blickar såg hon att det var sant. Hon log. Och snart var hon framme. Han stod inte och väntade. Han skulle aldrig komma att vänta på henne. Han var ledaren och det såg han till att hon aldrig glömde. Hon fick vänta och det gjorde hon gärna. För när han kom var det till henne han gick. Hon såg honom på långt håll komma gående genom parken. Han gick sakta, och solen som höll på att gå ned sken med gyllene strålar över hans kropp. Han var klädd i en vit enkel skjorta med vida ärmar, svarta jeans. Hans svarta hår glänste när solen letade sig fram genom trädens lövverk. Hon stod upp och väntade på honom under en ek. Hon visste inte ens hans namn.
I tre dagar var hon borta från jobbet, ringde sig inte ens sjuk. Efteråt ljög hon och sade att hon mailat in, att hon tappat rösten. Ingen trodde henne men det spelade ingen roll längre. Hon hade fått nyckel till hans hus. Det låg vid havet och var stort och gammalt och vackert och bara hans och hon hade fått nyckel. De hade åkt dit direkt från parken. Hans bil var röd och ny och av någon engelsk sportmodell, hon mindes inte vilken, hade aldrig brytt sig om bilar. Men hon tyckte om känslan av läder mot sin rygg där hon satt bredvid honom och hon tyckte om att han inte pratade på hela vägen. Han bara körde och när hon önskade som mest att han skulle röra vid henne så tog han hennes hand och då var hon förlorad. Varje ögonblick därefter var som en dröm. Han behöll hennes hand i sin ända tills de stannade framför hans hus. Bilen var automatväxlad, han släppte hennes hand för att lägga in parkeringsläget och först då såg han in i hennes ögon igen.
- Vet du vad du ger dig in på nu?
För andra gången denna dag svarade hon ja på hans fråga och efter det var viljan inte hennes egen. Hon satt kvar i sitt säte tills han gått runt bilen och öppnat hennes dörr, tagit hennes hand igen. Hon steg ut och han lade bägge händerna på hennes axlar och kysste henne försiktigt. Hon blundade och smakade på honom, hörde havet i bakgrunden och han smakade salt och sött och hon visste att hon var hemma. Han lät händerna glida genom hennes hår, tog tag om det bakom nacken och drog hennes huvud bakåt, kysste henne våldsamt nu, bet i hennes läppar. Hon nafsade försiktigt tillbaka, vågade låta sina händer smeka hans rygg. Då drog han sig undan, sköt henne ifrån sig, tog tag om axlarna igen.
- Låt mig ta hand om dig.
Han såg mycket allvarlig ut och hon bara nickade. Sedan gick de in i huset.
Det var ett år sedan nu men hon mindes till och med hur det luktade i huset den där första gången. Lavendel, såpa, rosor. Rent och gott doftade det när hon steg in, men bakom det en svag lukt av djur. Hallen var mörk efter den ljusa sommarkvällen utanför, hon kisade och fick syn på sig själv i en enorm spegel. Han stod bredvid henne och log, visade sina vackra tänder. De stod så en stund, såg sig själva som andra skulle se dem. Ett vackert par.
Copyright: Ulrika Redington
Kommentarer
Skicka en kommentar