Snö, kaffe och en himla massa papper
Det ska till att vara frisk för att vara sjuk, det kan jag tala om. Att vara en duktig organistör, en sjuhelvetes adminstratör och en i allra högsta grad enerverande människa hjälper också. Men vilken tur då, att jag är just allt detta!
No more. En stilla förhoppning såhär medans min Enbrel-spruta värms upp till rumstemperatur. Tjoff in i låret ska den, mänskligt DNA som muterats till att jaga reda på Tumör Nekros Alfa faktorer i immunförsvaret, bekämpa dessa och göra mig frisk(are). Den lilla änglasprutan tar jag på onsdagar, helst på natten, känns mysigare så. Jag och min spruta liksom. Elaka cellgiftstabletterna Methotrexate tar jag på fredagkvällar. När andra tar sig en grogg pillar jag i mig 8 små gula piller som effektivt tar död på så många av kroppens delningsbara celler som möjligt. Än så länge har jag varken tappat något hår (man tappar inte allt, en del kan dock försvinna) eller mått illa. En liten attack av akut sömnighet igår kväll, men det kan ju bero på allmänt maniskt beteende under några dygn med lite sömn och mycket aktivitet... Dessutom är jag nu helt hooked på bitrobryggt kaffe. Brygger och dricker MASSOR varje dag. Dricker som ni ser ur antika koppar som jag hittat på loppis för bara några kronor. Enbrelsprutan ligger bredvid.
Nä, fan. Skärpning. Ta sprutjäveln nu, kvinna. Kom i säng. Om några timmar ska det hämtas epikriser och intyg och medicinlistor hos lille doktor Rodrigues på Sahlgrenska och sedan ska röran förvandlas till kontor och SEDAN ska jag helst tillbringa hela eftermiddagen med mamma. Puss.
Köksbänken här hemma i mammas lägenhet är belamrad med pärmar, mappar, lösa papper. Det är räkningar, labbsvar, remisser och undersökningsresultat, det är listor och jobbuppslag och broschyrer och anteckningar till förbannelse. Det papperslösa samhället - kiss my sweet ass.
Det röriga rummet ni ser bredvid är tänkt att förvandlas till ett kontor de närmaste dagarna - mitt kontor! Berättar mer om detta senare, Allt är lite hysh hysh än så länge. Maila mig om ni nte kan vänta.
Snöar gör det ute, känns som fullmåne, har ingen aning om huruvida vi ens är i närheten. På mammas avdelning är det fortfarande besöksförbud på grund av vinterkräksjuka. Få aldrig den. Aldrig någonsin. Skrubba händer, sprita ner allt. Skit i torr hud och miljön och eventuella skador på lång sikt. Undvik smittan bara. Ge den aldrig mer till mig. Fick den för två år sedan och dog nästan. Svårt att undvika på Atlantflyg. Sedan skickad från intensiven till infektion därför att jag flugit in från u-landet USA. Man kan ju ha MRSA, gud bevars. Infektionskliniker är inga höjdare. Smygrökte på dass när personalen trodde att jag duschade. Isolerad i nästan en vecka.
På tal om att smygröka försökte vi oss på det en gång, jag och Andy. Andy är över två meter lång och latino, tatuerad som värsta gangbangern, vi hade mellanlandat på väg till Colombia. Minns inte ens i vilket land, bara att det är en ganska militant liten sydamerikansk diktatur. Fyra timmar skulle vi sitta där på flyget. Inget vatten. Ingen air condition. Ingen chans att gå av planet. Vi hade redan flugit läääänge, från Paris. Druckit lite champagne, den var ju gratis. Tyckte vi fick en bríljant idé, vårt ressällskap sov av för mycket champagne, vi två skulle ta oss ett snabbt bloss på toa, en skulle hålla knas. Det betyder vakta på förortssvenska.
Andy gick in först. Jag hann inte hålla knas. Larmet gick direkt. Det tog mindre än trettio sekunder så vart vi omringade av en massa små uniformerade sydamerikaner med automatvapen dragna. Ressällskapet vaknade, det gjorde hela planet för resten. Lille Gustavo, may his soul rest in peace, garvade så han nästan pissade på sig. Vår tolk var lagom road men diplomat nog att lyckas muta oss ur situationen. Vet ni hur länge man kan få sitta i fängelse för en sådan liten sak som att tjuvröka på en flygplanstoalett i en diktatur? Hur länge som helst. Säkert värre än infektionsavdelningar. Så en ska inte klage, som dom skulle ha sagt i Värmland.
Mina mediciner gör mig infektionskänslig. Hatar att behöva fråga varenda älskad unge om dom är sjuka. Hatar att behöva bete mig som om jag hafde värsta bacillskräcken. Måste, måste dock. Kan stryka med av en förkylning, magsjuka, whatever. Eller hamna på infektion.
Nä, fan. Skärpning. Ta sprutjäveln nu, kvinna. Kom i säng. Om några timmar ska det hämtas epikriser och intyg och medicinlistor hos lille doktor Rodrigues på Sahlgrenska och sedan ska röran förvandlas till kontor och SEDAN ska jag helst tillbringa hela eftermiddagen med mamma. Puss.
Minns då du fick vinterkräket för ngra år sen. Jösses vad sjuk du blev. Hemska sjukdom.
SvaraRaderaKänn dig inte larvig föra att du förhör barn och besökare om de ev är sjuka. Er hälsa måste komma i första rummet.
Är jättenyfiken på din framtid.
Kram!!
Varje gång jag vill krama en älskad unge känner jag mg som en elak jävel som ska fråga om dom är sjuka... sedan minns jag känslan på akutintaget när jag frågade doktorn om jag höll på att dö nu... och han allvarligt och långsamt svarade - Det är det vi försöker förhindra just nu. Sedan vart han alldles tyst. Blodtrycket låg på 50 över 30 och när jag minns det... Då skäms jag inte längre. Hör av mig snart! Kram
SvaraRadera