Elva år, som igår.

Elva år sedan. Det som nu är sent på kvällen i USA var då tidigt på morgonen i Sverige. En morgon jag önskar att jag aldrig behövt vara med om. Vid den här tiden var jag på brandstationen i Gårda. Kom dit för att identifiera döda. Slapp det. Tack gode Gud, jag slapp det.

Allt var kaos. Allt var svart. Allt var sorg och oro och förtvivlan. Vi gav oss av till ett av sjukhusen, minns inte vilket, jo det var Sahlgrenska. Jag slet listor ut händerna på en diakon, hon hade listor med de som bekräftats ha överlevt. Lille Gustavo fanns inte med där. Jag satt i en tom sjukhusmatsal och gav en ung polisman lille Gustavos signalement. Fyllde i en officiell anmälan, att han var försvunnen. Berättade att hans hår var klippt som på Musse Pigg, rakat men med två runda tofsar, som öron. Vad han hade på sig, vilka smycken, om hans tatuering som han var så stolt över.

Jag visste redan då. Innerst inne visste jag. Visste redan när jag kom ut till Backaplan, en halvtimme efter det att branden startat. När jag slet tag i en av zigenarpojkarna, han var sotig, panikslagen, tyst. Jag bad honom berätta vart Gustavo och Alvaro fanns. Dom stod vid scenen, sa han. Längst in. Jag tror inte dom hann ut. Så sa han. Och jag visste redan då. Det var då det blev svart. Och tyst.

Allt var tyst därute vid Backaplan. Inte egentligen, men alla ljud försvann. Elva år senare har dom inte kommit tillbaka. Jag minns rösterna, alla de jag pratade med. Polisbefälet som grät, som bad oss åka iväg och identifiera de döda. Jag kan inte be föräldrarna, sa han. Deras mobiltelefoner bara ringer och ringer. Vi kan inte svara. Vi bär ut de döda och deras mobiler ringer i deras fickor. Det slutar inte. Det är väl deras mammor som ringer.

Bakom hörnet på huset lades de upp, de döda pojkarna och flickorna. Den yngsta bara tretton år. En flicka. Hennes mamma skulle förlora två döttrar den natten. Så många döda. Allt de gjort var att gå på en fest. De ville dansa och ha skoj. Kanske flörta lite, få en chans att prata med den där killen, med den där tjejen. Nästan ingen var berusad, de flesta var helt nyktra.

De ville bara dansa. Men sextiotre undgomar skulle dö den där natten för elva år sedan och det var mycket som dog då. Alldeles för mycket. För mycket som blev svart, drömmar som krossades, småsyskon som sörjde och glömdes bort, föräldrar som aldrig skulle repa sig, vänner som skulle gå vilse i sorgen och vanmakten. Det blev aldrig riktigt bra igen. Det visste jag redan då, därute i kylan på Backaplan, med lågor som skulle släckas, med rök som kvävt, med unga killar och tjejer som låg överallt, skadade, skräckslagna. Tysta.

Det skulle dröja ett par dygn innan den svarta bilen körde upp vid Hammarkullens kyrka, innan en civilklädd polis bad mig komma ut till bilen. Där satt en präst, han visste inte vad han skulle säga, han var ung och rädd. Polisen fick mig att upprepa Gustavos signalement. Och han bekräftade. Gustavo var död. Han skulle inte komma tillbaka. Han låg på en kall bår, i ett kallt bårhus, alldeles ensam. Jag satt i den där svarta bilen och visste att jag skulle vara tvungen att stiga ur bilen, jag kunde inte stanna där. Jag skulle vara tvungen att gå ur och gå in i kyrkan, samla alla Gustavos vänner, hans familj, och berätta det som var sant. Jag skulle vara tvungen att vara den starka. Så jag tog ett djupt andetag och steg ur bilen, gick in i kyrkan.

Man gör det man måste i livet. Man gör det trots att man inte vill, absolut inte vill. Svårare än så blir det inte. Vad som än händer mig i livet kommer inget att vara svårare än det var den där stunden, då alla hans vänner, de som älskade honom, satt i en ring i en skolsal. Och visste vad som skulle komma. Jag skulle ge vad som helst för att inte minnas ögonen, hoppet som brast, sorgen som tog plats istället. Jag önskar att jag hade sluppit berätta.

Elva år sedan. Det kunde varit igår. Så nära finns minnet. Jag glömmer aldrig. Och i natt vet jag hur svårt det varit för de som överlevde, som förlorade sina vänner, som förlorade allt hopp och all glädje den där natten. Jag vet hur tungt det fortfarande är.

Så till er - Betsa, Andy, Enver, Soheil, Shahin, Getto-Boy, Robin, Nebil, Gonzalo, Cilla, Maher, Roxana, Carolina, Easy, Hamed, Thaimi, Sandy, Ivan, Juan, Zuhir, Reza, Tiina, Maria, Rico.... Några nämnda, men ingen glömd. Ni är många. Till er ett tack. Tack för att ni orkade den natten och alla tunga nätter som följde. Tack för att ni orkade på bårhuset, där vi värmde kalla händer, smekte hår som aldrig skulle smekas igen, sjöng en sista sång. Den värdighet och den kärlek som fanns där, har jag aldrig sett förut och kommer jag aldrig att se igen. Tack för att ni överlevde, hjälpte varandra överleva. Det var svårt ibland. Några av er har barn nu, alla fortsätter ni kämpa. Jag är glad att ni finns. Och alla minns vi Gustavo, Alvaro och Ewa. Och alla andra som försvann den där natten. För elva år sedan. Nej, vi glömmer inte.

Och jag tänker med ömhet och oändlig tacksamhet på alla er som fanns till, som hjälpte till, som kramade, tröstade, grät och skrattade, gav och gav och gav. Pengar, kärlek, tid. I år efteråt. Trots att ni inte var tvungna. Nenad, Anki, Jonas, Nikki, Nacklos, Jörgen, Danne, Frida, Raul, Sylvia, Dogge, Syrene, Mattias, mamma, lillebror, Rolf, Sara, Juana, Pinguino, Cabezon, Stellan, Per, Micke, Lemi, Misko, Caroline, Melva, Gudrun, Mira, Mikaela, Janja, Dragan, Predo, Juan Carlos, Gustavo, Lena, Karin... några nämnda, ingen glömd. Ni har ingen aning om vad ni gjorde och hur mycket det betydde. För mig och för så många.

Vi glömmer inte er heller.