Back to work

Första arbetsdagen på två veckor och naturligtvis blidde det mycket att göra. Lille Chet fick ett av sina stressanfall som brukar yttra sig i att han slutar kommunicera med omvärlden, vilket skedde, och tro mig, i ett kök hjälper det inte till när folk slutar prata med varandra. Travis, som är tyst även i vanliga fall, jobbade på med sin militära disciplin och sa inte ett ord ens när jag skällde på honom för att servera brända fries. Det visar sig ofta att unga killar med en bakgrund i det militära blir osedvanligt bra anställda. De är vana att ta order, de är artiga, de är vana att jobba hårt och de visar repekt. Det händer dock att jag får nervsammanbrott då dessa egenskaper också innebär att de sällan är ärliga och säger vad de tycker, man får draaaaa det ur dem, demokrati och yttrandefrihet är liksom okända begrepp.

Vi var bara tre stycken på grund av att Shawn, vår store drummel, halkat i kylrummet och skadat ryggen. Det är väl inte riktigt någon som tror på det, han har en förmåga att fejka och ljuga och antagligen tillfrisknar han så fort tabletterna dom gav honom på sjukhuset tar slut. Han är en av dessa männsikor man träffar på som det är omöjligt att tycka illa om, han ser skrämmande ut, enormt stor på ett hotfullt vis, han klär sig i kedjor och konstiga kläder, han pratar gärna om hur galen han är... men han är bara en stor nallebjörn som avgudar sina döttrar och han är hopplöst förälskad i sin lika hopplösa flickvän. Hon är en historia för sig. Tunn och liten som en tioårig pojke (jo, jag retar ofta Shawn för hans peddo-attraktion till kvinnor som ser ut som små pojkar), hon har stora ögon och är CP-skadad. På riktigt. Hon tror att alla i Sverige är negrer (det är så hon uttrycker sig), hon tror att påven är ledare för Ku Klux Klan (mössan) och hon är övertygad om att Shawn bara har skoj när han går och jobbar. Hon har aldrig haft ett jobb, hon är hemma och leker med dottern som nu är snart fem och som fortfarande bär blöjor. Inte för att hon på något vis är sen i utvecklingen, söt, smart liten tös är det. Men hennes mamma tycker att det är praktiskt. Dottern kallas av sina föräldrar för "The baby", jag vete fan hur gammal hon ska behöva bli för att få sitt namn uttalat. Mamman tycker att det är helt okey att lämna tösen med kokainsnortande besökare så hon kan gå ut och dricka sig full på stripklubbar och bögbarer och hon drar gärna med sig väninnor hem så de kan ha en trekant. Och sen undrar vi varför Shawn ljuger och fejkar för att slippa jobba....

De bor i en liten lägenhet där handfatet på toan är spräckt och badkaret antikt. Inte på något charmigt vis. Städning existerar inte, klädvård består av att alla golv är täckta med högar. Smutsigt, mindre smutsigt och sketsmutsigt. "The baby" har blyförgiftning på grund av gammal målarfärg som flagnar. Och allt detta anses som ganska normalt. Det här är USA, och många lever så. Fattigt. De pengar som kommer in via löner och socialbidrag används i första hand till mat (långt ifrån näringsriktig), cigaretter, gräs och videospel. Shawn vill mer, han är intelligent, hade högsta betyg i skolan, fick till och med stipendium för att gå på college, Harvard! Men han gjorde en tjej på smällen och nu vandrar han runt i klädhögarna och försöker förklara för sin mentalt skadade flickvän att man inte kan ta alla matkupongerna och byta dem mot sprit. Han vill bli sjuksköterska eller ambulansförare. Hans flickvän tycker att de har det bra som de har det. Strömmen är ofta avstängd, förra vintern hade de ingen gas under två månader. Och detta i en stat där man faktiskt inte stänger av ström eller gas under kalla månader, hon lyckades med konststycket att få det avstängt precis innan kylan slog till.

Men de fick kredit för ett större parti marijuana som de skulle sälja för att få ihop till räkningarna. En kväll ringde hon upp Shawn på jobbet och berättade att hon blev lite paranoid över att polisen kunde komma, så hon sålde alltihopa till en kompis för hälften av vad de betalat. Gissa om Shawn var glad. Inte bara blev han av med hela sitt förråd, hon hade redan köpt vodka och cigg och pizza för alla pengarna (och fem Disneyfilmer till tösen, filmer som inte gick att spela eftersom det ingen ström fanns) och nu var de skyldiga för allt knarket också.

Vi andra, som alltså gillar pojken, har tröttnat på att vara empatiska. Det är alltid drama, alltid någon ny historia, alltid katastrofläge. Och då ska ni veta, kära vänner, att de är ganska bra föräldrar jämförelsevis. Snälla, inte våldsamma. Älskar sin unge.

Nog om detta, nu ska jag som har det mycket bra i jämförelse, ta en välbehövlig dusch trots att min övervåning just nu har en temperatur på omkrinbg 13 grader. Det har sina nackdelar att bo i ett hus som är över hundra år gammalt. Men fördelarna överväger! Och det finns ju sockar. Jag har många, många. Alla luddiga och mjuka. Och varma. Sov gott, folk.