Han säger att Gud dog i Irak

Läser i en tidning, Oprah´s egen tror jag, om hur farligt det är med CT-scans. Det har dom kommit på NU! En enda CT-scan av bröstkorgen är som 234 vanliga röntgen av samma område. Hahaha! Jättekul för undertecknad som gått igenom fler CT:s än hon kan minnas. Av huvud, armar, ben, bröstkorg, ALLT! Om och om igen. Jag borde vara självlysande vi det här laget.

Imorgon ska jag träffa min husdoktor för ett vanligt besök. Be om remisser hit och dit, lämna tillbaka en hel del diabetesmaterial (eftersom jag inte har någon diabetes längre). Ledig dock, vilket känns skönt. Hinner skriva klart lite saker åt kusinen, inventarielistor på massa gourmetmat. Jag blir jättehungrig när jag läser anteckningarna. Kanske går jag bort och provar hans Fish Tacos på kvällen.

Blev lite full igår, jag dricker ju nästan aldrig nuförtiden, och att hinka i sig 6 dubbla Jaegermeister direkt efter jobbet var väl ingen strålande idé direkt. Inte ens min idé faktiskt. En av våra stammisar (som jag också bodde granne med ett par år) är en kille i fyrtioårsåldern, major inom Marinkåren. The Marines. The few. The proud. Han är inte stolt längre. Inte efter tre omgångar i Irak. Hans posttraumatiska stressyndrom är så illa att han anses icke behandlingsbar. Han är större i muskler räknat än jag sett i verkligheten, någonsin. Han är självmordsbenägen och i allra högsta grad våldsbenägen. Han satt i finkan över helgen. Poliserna som tog in honom vågade inte sätta handklovar på honom, han talade om att han skulle döda dem om de ens försökte. Han bad varje enskild polis att skjuta honom. Snälla, skjut.

Han vill inte leva men för sin tonåriga dotters skull vill han inte begå självmord. Han vill bli dödad. Han säger att han måste straffas för vad han gjort i Irak. Han vill inte leva längre. Han kör motorcykel som en galning - full, pårökt, med smärtstillande och antipsykotiska medel i kroppen. Utan hjälm, han hoppas på att krascha, men jag antar att något stoppar honom. Än så länge. Vi satt och pratade krig, han och jag, i tre timmar. Skulle ha kunnat skriva en roman om det han berättade. Han har skottskador och granatsplitter överallt. Han hamnade på Hawaii som skadad, i en särskild pluton för Wounded Soldiers. Det var när han satt på stranden där en kväll och såg det femtontal hawaiianer som brukade sova på stranden, just gå och lägga sig. Hans vänner, de han jobbade med om dagarna. De drog filtar över sig, solen går ner, det är en strand i paradiset. Och han börjar fundera på hur snabbt han kan döda femton sovande personer och på hur många gånger han skulle kunna göra det innan han åkte fast. Just i det ögonblicket insåg han att det nog var hög tid att prata med någon.

Resultatet? Fyra månader inlåst på mentalsjukhus, utskriven för att han var just icke behandlingsbar. Tillbaka nu i hemstaden, pensionerad - både från sitt civila jobb som fängelsevakt och från Marinkåren. Han har inget att göra, inget mer än att bli full och fundera på vad han gjorde i Irak. Och hur han ska få slut på det. Han säger att Gud dog i Irak.

Han var på hyfsat humör när jag gick, han hade tvingat i mig tillräckligt med Jager för att sänka en häst men jag vandrade i sicksack hemåt och lekte med lilla Nora i ett par timmar. Inget kan få en att nyktra till som en fyraåring. (Och nej, jag var inte ansvarig barnvakt, det var moster).

Idag är jag i alla fall nykter och majoren hade en tid hos en terapeut idag på veteransjukhuset. Hoppas han gick. Själv kokar jag ris och ska slötitta på lite våldsromatik på TV. Som avkoppling från mardrömmarna, de riktiga, som jag fick höra igår. Inget botar krigsminne som lite vardagligt slaktande i en TV-show. Och jag har MASSOR av god frukt. Bigarråer, vindruvor, plommon, nektariner, bananer, apelsiner.... Jag har laddat upp.