Himlaregn och katastrofer

Jag bara älskar folk som kan datorer. Ni vet, dom där som bara klickar vilt och skriver allt i DOS och som kan fixa grejer i Bios på en sekund. Har har jag lagt ner typ 20 timmar totalt på att få det trådlösa nätverket att fungera, och till sist gav jag upp. Atlantic Broadband som jag har som leverantör fick skicka hit två snälla karlar som tillbringade en hel förmiddag med att dra kablar från källaren (där jag hade modemet tidigare) upp till andra våningen, alldeles bredvid datorn. Sen fick dom koppla in skiten direkt i datorn, jag var trött på det trådlösa helvetet.

Nu ska ju lilla mamma snart komma och datarummet ska bli gästrum och då går det ju inte längre, så idag kom kusin datageni hit och han fixade allt på sex minuter. Sex. Minuter. Kontra mina 20 timmar då. Och jag är inte ens särskilt kass på datorer, jag kan antagligen mer än de flesta hemanvändare. Retfullt är vad det är. Men jag är glad ändå för nu kan jag sitta framför tv:n och surfa eller skriva med laptopen. Vilket jag gör just nu, kollar på dokumentär från ett av USA:s värsta fängelser under tiden. Släng er i väggen, Kumla-pojkar. På Stateville hade ni nte klarat en dag. Ett halvt gram zattla i cellen betyder sex månaders påbackning av straffet och det halvåret av ens liv får man tillbringa på isoleringen. En timmes promenad i veckan. En enda dusch i veckan. Naken hela tiden i en kal cell. Många pissar och skiter på golvet, smetar ut det på väggarna. Gissa hur det luktar där.

Men här luktar det gott. Regn. Ernesto fortsätter att vräka ner över oss och jag överdriver inte när jag säger att det regnat oavbrutet i 30 timmar nu. I det här landet har alla smarta människor ett Personal Disaster Kit. Filtar, batterier, konserver, radio, mediciner, allt man kan behöva i händelse av katastrof. Vissa går lite längre, det är dom vi hör talas om i Sverige. Snubbarna som bygger skyddsrum och skaffar generatorer och allt man kan behöva för att överleva ett mindre kärnvapenanfall. Sådana människor är antagligen lite galna och mycket paranoida, men faktum är att de flesta amerikaner är ganska lika svenskar. En stor skillnad är dock att krismedvetandet är högre. Naturkatastrofer är vanliga, rena vardagsmaten med översvämningar, orkaner, tyfoner, jordbävningar. Det räcker med att titta på Floridianerna. Varje är blåser orkaner in och tar med sig hus och hem och varje är bygger dom upp sina hus igen. Hade vi haft ett Florida i Sverige så tror jag att ingen hade fått lov att bo där för Socialstyrelsen.

Terrorattacker har kanske inte blivit vardag, men beredskapen är där, lurandes i bakhuvudet. Remsan som rullar på nyhetskanalerna, den där irriterande som man inte kan låta bli att läsa fastän man försöker lyssna på vad de säger, talar alltid om den aktuella terrorstatusen. Elevated Terror Alert verkar vara standarden, den finns nästan jämnt. High blir det med jämna mellanrum och om jag fattat saken rätt har de olika färg. Rött är värst. Tror jag. Tyvärr ingick inte katastrofkunskap i pappren med instruktioner från Department of Homeland Security som man fick som immigrant. Yepp, det är samma myndighet som sköter invandringen och terrorbevakning i det här landet. God Bless America.

Städa, städa. Nu ska jag gå ner i källaren och röja minst tre kartonger. Kan ju inte finnas mycket att ha i någon av dom eftersom jag inte saknat en enda sak sedan i februari, men man vet ju aldrig. Det ska slängas saker! Kläder också. Väck, väck. Ut med det gamla, in med det nya. Har jobbat hela dagen, men som den knepiga varelse jag är, blir jag på gott humör av regnväder. Glad och pigg. Och ledig i morgon. Hallelujah.