Förbannelser, osthyvlar och basebollar.

Man kan undra vad basebollar, förbannelser och osthyvlar har med varandra att göra. Det ska jag förklara, för den som undrar. Gjorde mig färdig för jobbet i fredags, hade precis bytt om. Guddottern satt vid datorn och jag tänkte passa på att stryka lite tvätt och prata med henne innan det var dags att gå ner till baren och laga mat. Sagt och gjort, strykbrädan står klar, fyllde på vatten i strykjärnet och gick ner i tvättstugan för att hämta upp lite tvätt. Grabbade tag i alla lakanen som snurrat klart i torktumlaren, och gav mig uppför trappan igen med mitt byte. Hade strumpor på mig, det var kallt och rått ute. Slant på ett trappsteg, foten gled liksom bara ner, slog i smalbenet. Skrek till, mest av ilska, jag har ju haft såna problem med mina ben, vridit knäna ur led, fått sår som inte ville läkas, små sår som tog 6 månader att läka med hjälp av sårkliniker och specialister. Tänkte att Satan, nu får jag ett sånt elakt blåmärke igen. Guddottern hörde mig, kom springande, jag svor och stampade upp med lakanen, slängde dom på golvet och drog upp byxbenet för att titta på mitt... blåmärke.

Det bidde inget blåmärke. Det bidde blod som forsade och kött som syntes och en stor skinnflik som hängde. Tänkte Satan, sa helvete, ring moster, jag måste till sjukhus. Lilla välsignade guddottern agerade som om hon inte gjort annat än tagit hand om katatrofsituationer, hon greppade telefonen, fick mig att sitta ner på en stol, lägga upp det skadade benet på en annan stol. Hon gav mig ett rent örngott att vira om samtidigt som hon berättade vad som hänt för moster. Morbror hann före, kom in, sen moster och Pam från baren. De ringde ambulans och hittade sterila komresser och koksaltlösning under tiden. Jag sköljde av bäst jag kunde, rädd för smutsiga källartrappor och dess bakterier på ett sår som såg helt absurt ut. Mitt på smalbenet hade ett stycke skinn stort som min handflata bara skalats av, hängde bara fast längst upp på en tre, fyra centimeter stort område. Såg ut som om man tagit en osthyvel och bara tagit i utav helvete. Tur man inte svimmar av blod. Ambulansen kom, lade om såret, kunde promenera ut till båren. Inte ont, mycket konstigt. Slutade blöda ganska fort också, lika konstigt.

Fick en säng i korridoren, fredag eftermiddag på ER. Direkt kommer sköterska, kollar blodtryck, tar historia, medicinlista, ställer frågor. Sedan en så kallad Physicians Assistent, som närmast kan liknas vid just det, läkarassistent. Mera frågor, titt på såret. Moster och guddotter tittar också, lite för nära. Guddotter håller på att svimma. Precis som jag direkt jag såg det. Diskussioner om vad att göra, snabba beslut om stelkrampsspruta, antibiotika, röntgen, sy ihop och splint och kryckor. Skickar hem moster och guddotter, tycker inte de behöver stanna och se på. Fem minuter senare röntgar de mitt ben, konstaterar att jag inga frakturer har. Yippie! Det gör fortfarande inte ont. Två läkarassistenter kommer med sterila saker och koksaltlösning, en sköterska ger mig stelkrampsspruta, sen börjar den manlige assistenten bedöva såret med sprutor. DÅ gör det ont. Sprutorna sticks och bränner, sen känns ingenting. Jag får dem att sätta upp ryggen på sängen så jag kan kolla, måste ju se till de gör rätt- Dessutom vill jag ta kort och filma. Jag kan maila till er om ni vill se. It is bad. Tillräckligt illa för att jag inte vill lägga ut bilder på bloggen. Killen syr på, jag är fascinerad över att skinnfliken som såg så liten ut, kan sträckas ut så mycket och täcka hela såret. Han som syr har humor och konstaterar att resultatet ser ut som en baseboll. Han har helt rätt. Tjugofyra stygn, bandage och en splint senare är jag redo att lämna sjukhuset med recept på stark antibiotika och Tramadol, smärtstillande lull-piller.

Kusinen, moster och guddotter hämtar i Escalade, den är bra att ha med splintade ben. Bara att glida in. Sen dess har jag varit hemma. Haha, mycket annat kan jag inte göra. Och guddotter har blivit personlig assistent, hon hämtar saker, kokar kaffe, tvättat, diskar, lagar mat och påminner mig om att ta mina piller var sjätte timme. Gud välsigne den flickan.

Och jag har fortfarande inte ont. Bara lite, men då tar jag ett piller och sen kan jag sitta på verandan och skvallra med grannar eller i fåtöljen med benet upp och prata om livet med guddottern. Samt fundera på om det vilar en förbannelse över undertecknads ben. Vad har de gjort för ont? Inget, såvitt jag vet. Kanske var det bara ett sätt att se till att jag får mycket tid att vara hemma. Och på onsdag kommer guddotters hela familj! Tydligen går pappan på kryckor också, så det blir ett litet sjukläger. Men det gör inget, vi får umgås. Och det mina vänner, ska bli attans skoj. Vi ska festa hela helgen. Förbannelser eller ej.

Och fira en sjukvård som gav mig all denna vård i rask takt och utan enda fråga om försäkringar förrän vi var klara. Försäkringar som jag inte har. Undrar hur länge jag hade fått vänta på ett svenskt sjukhus?

Nu ska jag Tramadol-sova. Bild på foten kan ni få, mitt fina bandage. Dessutom vet ni som någonsin funderat på vad förbannelser, osthyvlar och basebollar har gemensamt, precis vad de har. Mig.