Dramatisk Sverigeankomst

Så nu är jag här. I hemlandet, in The Old Country. Underbar välkomstkommitté på Landvetter; mamma, bror, Rolf, Jonas, Mikaela, Alexander, Isabella, Raul, Sylvia och lille Liam. Kämnde mig som värsta rockstjärnan. Lite jetlagad kväll hos mamma, sen djup sömn. Tisdag var ganska liugn, ute och handlade med mamma, sen en tur till Anki. Prat och presenter, myspys. Hade elak hosta, åkte hem vid elva. La mej vid 2 på natten, en kvart senare kände jag mig lite orolig i magen. Hann knappt ut på toa innan jag kaskadkräktes. Diarré. Och värre blev det. Riktigt illa blev det. Fort. Insåg hur illa när jag vaknade upp medvetslös på hallgolvet med brutna revben. Lyckades ta mig in och väcka mamma, ringa ambulans. Akuten. Doktorn trodde jag hade blodförgiftning, jag trodde jag skulle dö. Fick antibiotika insprutat i armen (just det, inte ens i dropp), kateter... Efter ett antal timmar ny ambulans, denna gång till infektion på Uddevalla lasarett. Isolerad, uttorkad, trettio timmars dropp, lungröntgen som visade sviktande lungor, massa prover och odlingar. Slutade kräkas strax innan ambulansen kom. Ska inte ens gå in på detaljer hur förnedrande och illa det var de där timmarna, men jag önskar inte ens min värste ovän det helvetet. Men som ett trollslag var det över.

För att göra en lång historia kort så lyckades jag tjata hem mig idag, ett dygn senare, trots att alla provsvar inte kommit. Men infektionsdoktorn trodde på vinterkräksjuka och nu har vi nog beviset för det. Mamma är sjuk nu, ligger på soffan helt borta. Rolf verkar ha klarat sig, än så länge. Jag mår förvånansvärt bra, bara lite trött och mörbultad. Och nu, stackars lilla mamma. Ska stanna uppe hela natten med henne. Hon har inte ens spytt ännu, envisa kvinna. Vet inte hur hon gör det. Nu ska jag ringa moster och berätta innan detta publiceras.