Ruiner

Det finns mycket som är vackert i världen. Till och med när det är bitande kallt och dimmigt ute. Jag vill tro att det bildas särskild is av dimma, jag vill kalla den dimis. Spröd, kristalligare än ädelstenar, gnistrande. Sten kan vara minst lika vackert. Jag är fascinerad av sten. All sten. Vild sten. Huggen sten. Grå sten. Röd sten. För mig finns mjuk sten och hård sten och snäll sten och stygg sten.

När jag var liten trodde jag att magiska saker skulle ske om man gick genom vissa portar. Det tror jag fortfarande men nu är det en hemlighet.

Det fanns en tid, kanske redan på 1100-talet, när man band sina hästar utanför kyrkan. Dessa ringar är säkert nyare, men platsen och syftet är detsamma. Vi parkerade Suzukin en bit ifrån istället.

De allra första kristna bad här, ett stenkast från älven som delade Norge, Sverige och Danmark. Sjöfrare levde farligt, alla levde farligt förresten. Det var en farlig tid. Ingen anorexia, inga atomubåtar, ingen finanskris och inga seriemördare. Men farligt var det. Man levde inte länge. Att be kunde vara det enda som hjälpte.

Idag har vi varit ute och plåtat lite. Vid Ytterby gamla kyrkoruin, den enda kyrka som veterligen är tillägnad den helige Halvard. Han finns på Oslos stadsvapen också. Vacker plats. Halvard dödades av ogärningsmän när han räddade en kvinna. Våld föder ibland vackra platser.

I mitt nästa liv vill jag bli ett träd. Ett stort, gammalt, knotigt träd som kan iakttaga allt som sker under århundranden. En peeping Tom i megamått. Det vill jag bli.