Lennart

Jag har så många minnen, så många fina minnen. Min morbror Lennart, den evige ungkarlen. Bilmekanikern. Sonen som stannade hemma och tog hand om sin mamma, min morbor. Lennart som alltid var snäll och som hade oändligt tålamod med oss barn, i alla fall inför oss. Som inte ens visade någon förvåning när jag dök upp hemma hos honom utan förvarning med ett gäng kompisar. Han satte fram bröd och smör och kalvkorv, en panna kaffe och sen satt vi uppe och spelade kort vid köksbordet halva natten. Nästa morgon stannade vi till vid bageriet, köpte mandelkubbar och smörbullar. La loss båten, tog oss ut på havet för att fiska makrill. Timme efter timme i båten, ibland var någon av Lennarts kompisar med. De drack en öl eller två, vi skrattade, åt mandelkubbar som smulade över blodiga makrillhuven. Vi satt i solen och såg fiskmåsar jaga, turister köra vilse, vi skrattade och sällan har väl livet varit så bra som de där stunderna ute på havet.

På kvällen blev det ofta så att Lennart plockade fram grillen, vi grillade inget märkvärdigt, mest korv och bröd. Slotts Senap och Konsums ketchup. Lite sill kunde stå framme, en öppnad burk. Några pilsner och nubben till det. Måsarna var jobbiga, skräniga, dök mot grillen och snodde våra korvar. Då kom Lennart på den geniala idén att doppa korvbitar och sill i vodka, knyta fast bitarna i ett snöre och sen fiskade han mås. Vi skrattade men det funkade. Måsarna svalde bytet och ju fler de svalde, desto svårare blev det för dem att flyga rakt och sikta rätt. Vi fick ha korven ifred på grillen och måsarna satt salongsberusade på en klippa en bit bort och försökte nyktra till.

På söndag kväll bar det av mot Stadshotellet. Alltid Statt på söndag. Middag i bakfickan med alla kompisarna. Så hade Lennart gjort i årtionden. Servitrisen hade varit där lika länge. Hon kände nog Lennart bättre än vad jag gjorde. En gång ville han nog vara en god förebild för mig och min kompis, han beställde mjölk till maten. Pannbiff tror jag det var. Servitrisen sa ingenting, gick bara ut ur rummet, kom tillbaks med en stor penna, drog ut en stol, gick upp på den och sen vidare upp på bordet med skor och allt på den vita stärkta linneduken. Där ställde hon sig bredbent och ritade kors i taket. Sedan gick hon värdigt ner och fortsatte ta upp beställningar. Den kvällen dansade vi ballongdansen där på Statt. Och skrattade.

Jag fick för mig att åka upp till Lennart mitt i vintern med min pojkvän Mats och vår bäste vän Martin. Bägge trodde fullt och fast att de var nästa generations stora författare så de tog med sina skrivmaskiner på tåget. Skrivmaskiner av den GAMLA sorten samt ett par välfyllda påsar vin. Tåget var fullt, Mats och Martin satte sig på varsin hatthylla och skriv dikter och stor litteratur. Vi blev givetvis avslängda. Mitt i natten, mitt i en snöstorm, halvvägs framme bara. I en liten by där alla låste dörrarna då vi gick bygatan fram. Jag frös, var arg, pojkarna satte sig på en bänk och skrev på sina skrivmaskiner och drack vin. Jag ringde Lennart från en telefonautomat. Sa som det var. Han blev inte ens arg. Han satte sig i sin gamla SAAB och gav sig ut i snöstormen för att hämta oss. Det var en lång resa men han gjorde den. Nästa morgon vid frukost bad han oss över kalvkorvsmackor att inte bli avslängda igen. Det blev vi inte heller.

Jag saknar honom ofta. Tänker på honom ännu mer. Tycker att han kunde ha fått leva lite längre. Så att vi kunde tagit båten ut till Koster en gång till. Med mandelkubbar och pilsner och hallondricka. Bara en gång till. Men så blev det inte. Han dog den här dagen på Sahlgrenska Sjukhuset i Göteborg under en pågående hjärtoperation. Den här dagen för många år sedan. Vi satt i ett litet läkarrum och väntade mitt i natten, operationen skulle ju göra honom frisk men eftersom den tog så lång tid började vi ana att något inte var som det skulle. Och när doktorn kom in och drog av sina handskar, direkt från operationsrummet, förstod vi redan innan han pratade, vad som hänt. Det skulle inte bli fler mandelkubbar, middagar på Statt, fisketurer och tokiga grillaftnar. Jag saknar det fortfarande.