Vad är tillåtet att göra med dumma doktorer?

Just nu skulle jag vilja stämma varenda läkare i Sverige som inte kunde hitta några brutna revben. I synnerhet skulle jag vilja stämma idiotdoktorn på Nödinge Vårdcentral som totalt glömde bort mig efter att han lämnat mig i ett rum. Där satt jag och hade mer ont än jag nånsin haft, i TRE timmar, gråtandes, och den jäveln glömde bort mej. Jag var redo att döda honom och hade jag kunnat skulle jag kanske gjort mig olycklig där, men jag hade för ont. Och vet ni vad? Jag var inte hypokondrisk! De vita delarna på bilden nedan är frakturer, det som liksom lyser upp och inte är grått. Jag har några stycken. Och de som ser ut som en båge är de jag bröt den gången. Åtta ben. Tack för det, kvacksalvare. Ta en Alvedon var hans råd. Nej, jag tar tillbaks det. Jag vill inte stämma honom. Jag vill XXXXXXXXXa honom. Men så ser det ut! Lilla jag på insidan. Tack och lov att jag befinner mig i USA, landet som sägs ha en katatrofal sjukvård. Bor man här ett tag märker man att så inte är fallet. Jag går på en klinik som är till för folk som jobbar men inte tjänar så mycket att de har råd med egna försäkringar. DET KOSTAR INGENTING! Inte en enda dollar betalar jag för undersökningar, besök och mediciner. Jag donerar pengar varje gång, det jag kan och har råd med. Men man måste inte. De är alltid vänliga, alltid omtänksamma, väntetider är aldrig mer än en kvart. De skickar mig till privata doktorer, de bästa i stan (som gör detta som en sorts välgörenhetsarbete) och även dessa doktorer behandlar en med respekt och tålamod och än så länge har jag inte märkt några inskränkningar på grund av min oförsäkrade status. Jo, en. När jag hade ett elakt sår på benet så var jag tvungen att få det behandlat varje vecka på sjukhusets sårklinik och det fanns ett speciellt förband som heter Oasis som jag fick, men som dom sen inte kunde ge mig för att det var för dyrt. Då klippte läkarn till bitar i alla fall. Och sa väl mer eller mindre; Fuck that. Det här är det bästa. Det ska du ha.

Jag inser att det nog fungerar annorlunda i stora städer eller i andra stater, men här är jag tacksam och känner mig trygg i sjukvården. Det gör jag inte längre hemma i Sverige. Och det, mina vänner, är riktigt sorgligt.