Hoppas du dansar i himlen, Kerstin

Det är inte ofta jag blir uppriktigt ledsen över att en kändis går bort, jag menar man kan bli upprörd, chockad och allt annat, men inte i hjärtat ledsen. Dock, när jag läser att Kerstin Thorvall dött, då sjönk mitt hjärta ett steg. Vet inte varför, men hennes texter, både böcker och krönikor, var äkta. Äkta, arga, älskande, utlämnande, kloka, utmanande, mänskliga. Jag har saknat hennes krönikor där hon skrev om vanmakten i att bli gammal och sjuk men där hon ändå kunde se skönheten, kunde längta efter dansen, männen, kärleken. Kanske är detta något ytterst kvinnligt. Har nu sett att mängder av bloggare, alla kvinnor, skrivit inlägg om Kerstin, om vad hon betytt. Inte en enda man har jag sett uttala sig. Och kanske var det just det som var hennes storhet - hon talade till oss så att vi begrep. Hon förstod oss och vi henne. Och hon är mycket saknad. Den stora tragedien är givetvis att hon, som uppenbart var älskad av så många, tillbringade sina sista, smärtsamma år, i relativ ensamhet. Hoppas du dansar i himlen, Kerstin. Hoppas du dansar med alla väldens vackra män som gått före dig. Hoppas du skrattar igen och fortsätter dansa tills vi alla kommer och gör dig sällskap.