Jävla grannar

Jag är sååå trött på mina grannar. Ungt par, hon har två pojkar och en flicka från tidigare förhållanden, han är en tanig stackare med hundlikt beteende. Dessutom slår han på henne med jämna mellanrum, hon har armen gipsad ena veckan, blått ansikte nästa. Polisen är här ofta, ofta och dagen efter är han alltid tillbaka. De kan inte prata i vanlig samtalston, någon av dem. De SKRIKER, till och med när de är vänliga vilket bara händer ibland. De skriker åt barnen, kallar den lilla tvååriga flickan för fuckface, kallar fyraårige pojken för retard, de kan inte ens måla ägg på verandan utan att det hörs ett kvarter bort. Jag är sååååå nära att bara ställa mig upp och fråga vad i helvete de har för problem. Och att de borde hålla käften resten av sommaren.

Barnen är konstigt nog INTE så högljudda och dessutom gillar jag att höra barn leka och prata och skratta. Men vuxna? Inte så mycket. Häromdagen eskorterade polisen henne och barnen härifrån, han stod kvar som en lessen hudvalp ute på trottoaren, tydligen kunde han inte ta sig in i huset. Han lufsade upp till min trapp och bad om en ciggarett. No, dont have any, svarade jag samtidigt som jag tog fram en cigg och tände den. Han var smart nog att lufsa iväg direkt. Men som sagt, dagen efter var hon tillbaks. Och varenda granne här har försökt anmäla, till poliser och barnvårdande myndigheter med det hjälper inte. Skott i pannan? Det blir väl nästa steg.

Just nu tar han med sig barnen in i en bil, och jag hör honom gapa åt en av pojkarna att kasta ut den på gatan. Vad? Jo, pojken lyder och kastar ut en läskflaska på gatan. Way to go, motherfucker. Lär barnen att bara kasta skit på gatan. Aaaaaahhhh. Det kommer att bli en underbar sommar. Tro mig, ni i Sverige har inte en aning om vad begreppet White trash betyder i verkligheten. Stackars barn. Stackars, stackars barn.