Amish paradise och skitiga fötter

Ledig söndag. Med sol. Det ska vara sol varje dag så långt vädrleksgubbarna spår. Det enda som stör paradiset är någon sorts magsjuka som ger hemska kramper. Halva personalstyrkan i köket har samma sak, Brandon tog sig till sjukhus igår, så illa var det för honom. Men han fick ingen medicin, dom sa att det går över. Ont gör det i alla fall, med jämna mellanrum. Ska äta färskpotatis från Amish-gården, dit jag och Robyn och Pam tog oss efter jobbet i torsdags.

Bara en tjugo minuter utanför stan, i Sinking Valley, ligger en gård som har en liten gårdsbutik. I ett skjul. Gården ligger förtrollande vackert mellan bergen och i skjulet står en söt tonårsflicka med blå ögon och vitt huckle, mörkblå klänning och ett svart förkläde som sitter ihop med nålar. Hon är barfota och hemskt smutsig. Vi handlar tomater, paprika, potatis, hallon, plommon, persikor, jalapenos och blåbär och allt är odlat där på gården. Utan kemikalier, utan maskiner, utan elektricitet eller bensin. Det kostar nästan ingenting. Flickan ler hela tiden.

Utanför skjulet håller hennes två bröder, också dom tonåringar, på att laga en plog. Dom är lika barfota och lika skitiga, men dom skrattar så det ekar mellan bergen. En liten pojke på nio kommer springande när vi går bort för att klappa åsnan. Han har sneda tänder, morotsrött hår och pilotglasögon som nog borde sitta på en stor karl. Han berättar att åsnan heter Sniggers (jag skojar inte) och han själv Noah. Hälften av alla Amish-män verkar heta Noah. Han är hemskt charmig och jag vill ge honom en tandborste och ett bad. Istället tackar vi för oss och åker tillbaks till baren med våra fynd.

Underbar potatis hade dom. Den ska jag äta idag. Men först, vattna trädgården.