Tant Annie

Jag minns helt plötsligt tant Annie. Vi bodde ganska isolerat när jag var liten, nästan längst upp på en två kilometer lång grusväg. Det fanns två hus inom synhåll, det gamla fina ombyggda torpet bredvid (där konstnären Ivar Arosenius bodde en gång i tiden, och där man hittade en hel del av hans verk i huset när min farfar var ung. Om jag minns rätt hade han använt en hel del akvareller som isolering. Han var fattig då.) och där en familj bodde med en son som hette Lennart. Tror jag? Det andra huset vi kunde ana var en pytteliten sommarstuga där min allra första bästis bodde, Maria. Maria hade en syster som hette Lena och det här var typ de enda kamrater jag och min bror hade som små. Tyvärr bodde de vanligtvis i Majorna i Göteborg så vi kunde bara umgås på vissa helger och såklart under sommaren.

Där deras tomt slutade tog vägen slut. Efter det fanns bara skog. Vi fann en stig, eller så visade farfar oss den) och den var mycket gammal, nästan osynlig var den i slyn. Vi gick på upptäcksfärd så som bara femåringar kan, slog med pinnar för att få bort kvistar och löv, vi spanade och smög, allt längre in i skogen. Och efter vad som kändes som minst en kilometer, kanske två, tog både stigen och skogen slut. Där fanns en glänta och bortanför gläntan en äng. I gläntan stod en stuga, en röd med vita knutar. Det rök ur skorstenen. Gräset var välklippt, stigen mynnade ut i trädgården, till vänster låg en liten lada. Vi stod nog länge där i skogsbrynet. En gumma kom ut på förstukvisten. Vi gick väl fram. Det var tant Annie. Något annat namn har jag inte. Hon bodde där ensam, hade visst ett par söner men en var bestämt död. Den andre bodde i Australien eller något lika långt borta. Hon visade mig brev en gång, jag minns att de var väldigt gamla och att jag undrade om han verkligen levde, den andre sonen, längre. Jag fick frimärken från landet långt borta. Tant Annie hade ingen el. Ingenting. Hon eldade i sin vedspis för att hålla stugan varm, hon lagade sin mat där. Hon hade en ko i lagårn, där fick hon mjölk. Hon kärnade sitt eget smör och en gång fick jag vara med och hjälpa till. Vi gjorde ost också, det var ett fasligt jobb men god blev den. På hembakt limpa. Mjölken tyckte jag inte alls om, den var varm, det fanns inget kylskåp, bara en jordkällare. Hon var mycket snäll, tant Annie. Ändå trodde vi ett tag att hon var en häxa. Grå klänning, grå strumpor. Svarta skor, alltid förkläde. Det var alltid ganska mörkt i hennes kök. Hon hade en katt också, minns inte namnet, ett vanligt kattnamn var det. En gång när jag var där och solen sken stoppade hon ner en kattunge i en gammal mjölsäck och dängde hela påsen mot bergväggen så att kattungen dog. Hon tog hela kullen. Hennes katt hade fått ungar som vanligt och tant Annie förklarade att man måste göra så med kattungar. Solen sken och jag fick inte titta i påsen. Hon var snäll, Tant Annie.