Lika värde?

Det är ganska skrämmande att följa svenska tidningar på nätet just nu. Ännu mer skrämmande att läsa bloggar, för att inte tala om bloggkommentarer. Hatet. Alla de som talar om människans lika värde och i nästa mening talar om Sverigedemokraterna som om de vore djur.

Alla som känner mig vet att jag är så långt från Sverigedemokrat som man kan komma. Jag avskyr den ideologi de står för. Men de är människor! Om vi inte kan låta vår präktiga människokärlek och snack om människors lika värde också omfatta Sverigedemokrater, hur mycket är våra ord värda?

Det är inte mer hat och polarisering som behövs just nu. Inte mer smutskastning, utanförskap och hårda ord. Bästa sättet att bekämpa den ideologi som Sverigedemokraterna står för, vore kanske att erbjuda ett alternativ - ett bättre alternativ, en ideologi där en bättre, vänligare, mer solidarisk värld omfattas. (Jo, jag tycker fortfarande att solidaritet är ett fint ord). Visa i handling att snacket om människans lika värde omfattar ALLA. Iranier och afrikaner, värmlänningar och indier, skåningar och palestinier, transvestiter och ensamma mammor, tjuvar och poliser, riksdagsledamöter och arbetslösa, kristna och muslimer, pensionärer och bögar. Och Sverigedemokrater. Och de nästan sex procent som valde att rösta in detta parti i riksdagen.

Jag fick besök av en gammal arbetskamrat igår kväll. Shawn. Tjugoåtta år gammal, stor som ett hus, de av er som mött honom vet att han ser skrämmande ut, helt livsfarlig. Han skulle nog kunna ha gjort karriär inom filmbranschen och spelat just stora, skräckinjagande typer. Han satt här i min soffa ett par timmar och strålade av lycka. Han är kär. I en tjej som heter Millie och så långt låter väl allt ganska normalt. Grejen är att Millie är från Puerto Rico. Första generationens invandrare. Och Shawn kommer från generationer av rasister, hard core rasister. Morfar, som han älskade, hade sin Klu Klux Klan-dräkt på vinden. Fotoalbumen i Shawn färöldrahem är fyllda av bilder från lynchningar, brinnande kors, svarta män upphängda i träd. Han är uppfostrad till att hata, att aldrig någonsin känna kärlek för det annorlunda, han blev lärd att människor ICKE har lika värde. Som tonåring sprang Shawn runt och misshandlade allt ifrån svarta till bögar till judar, han tog ut all sin frustration på de han var lärd att hata. Gud hjälpe de han mötte under denna tid.

Nu är han förälskad, har aldrig känt så förut för en kvinna och han har ändå två barn med två andra (vita) kvinnor. Han har varit gift. Nu är han huvudlöst kär i lilla Millie som knappt kan engelska, som har en lillasyster som sitter i rullstol. Millie å sin sida har aldrig förut kysst en vit kille, hon gillade inte vita, hennes strategi var att dejta bara hispanics och svarta killar. De är bägge helt tagna av det som hänt. Shawn berättade för mig att han var orolig, riktigt orolig, för sin mammas reaktion. De är nära, han avgudar sin mamma. Han ringde upp och sa att han måste berätta något, något som kanske skulle få henne att vända honom ryggen. Hon gav honom order att komma över och berätta och då gjorde han det, skakade så stor han är. Rädd att förlora mammas kärlek. Hon satt tyst en stund och sedan log hon och sade - bara du är lycklig, Shawn. Bara du är lycklig. Nu umgås de med Shawns föräldrar. Hans styvpappa har för första gången på femton år börjat prata. Häromdagen bjöd han över Shawn för att titta på film. Shawn satt och undrade, vem är den här mannen och vad har han gjort med min styvfar, mannen som knappt talat till mig på femton år? Millia har förändrat hela familjedynamiken. Shawn går på nöjesfält med Millies familj och istället för att titta efter potentiella offer vakar han nu som en hök över den lilla sydamerikanska familjen, rädd att någon ska utsätta dem för spott och spe, rasistiska kommentarer, våld.

Det är inte bara kärleken till Millie som förändrat honom, så enkel är inte världen. Han var på god väg redan när han jobbade i baren. Han fick jobba med Josh, en judisk kille, med Steve, en snubbe som suttit inne och som var medlem i Aryan Brotherhood och hade hakkors tatuerat på armen, med Travis som är bisexuell, med mig som är invandrare. Och han tyckte om oss allihop, lika mycket som vi tyckte om honom och hans stora, glada personlighet.

Det är i mötet med andra, med de som inte är som vi, som förändringar sker. Inget förändras om vi fortsätter att hata och hålla oss för oss själva. Vår lilla grupp. Vare sig den består av Sverigedemokrater eller anarkister, svarta eller vita, rika eller fattiga. Hat är smittsamt. Lockande. Stänger ute.

Tror vi på fullt allvar att vi kan förändra Sverigedemokraterna genom att hata dem? Really?