Tolv år. Som igår.

Det räckte med ett inlägg på Facebook. Det räckte med att tänka på exakt vad jag gjorde vid samma tid för tolv år sedan. När jag letade efter ungarna på stadens bårhus. När jag gick igenom listor på de som redan identifierats, hur jag slet listorna ur handen på en stackars sjukhuspräst. När jag satt vid ett bord i personalmatsalen på Sahlgrenska Sjukhuset med en ung, nervös polis som började gråta när jag lämnade signalement på de som jag redan då innerst inne visste inte hade överlevt. Jag minns hur irriterad jag blev på honom, minns hur arg jag var på alla som inte fattade.

Jag minns hur kallt det var den natten, hur obeskrivligt hjärtisande kallt det var. Jag minns elden, den som fortfarande brann ute på Backaplan när vi kom dit. Men jag minns inga ljud. Bara just precis min egen röst och de jag pratade med. Och mobiltelefonerna som ringde med glada trudelutter i de dödas fickor. De ljuden minns jag. Raden med övertäckta kroppar på baksidan huset. Mobilerna. Annars ingenting. Inga sirener, inga skrik, ingenting. Det var alldeles tyst.

Varje år väntar jag på att ljuden ska komma tillbaka, jag vet ju att de finns där i minnet, någonstans.

Ett inlägg på Facebook och jag var tillbaka på sjukhusen. Lukten av rök, bränt kött, gråten, all förtvivlan, alla tomma ögon. Minnena är så fysiska att det kändes som om jag blev slagen, trots att jag var på jobbet på andra sidan Atlanten. Jag dränkte minnena och gråten med att spela ungarnas musik på högsta volym i köket, Hammer Hill Click. Hoppas ni garvar i himlen i natt, ungjävlar. Hoppas ni har det bra. Och att ni inte fryser.