Fyra minuter - aldrig mer

Jag är förhållandevis tålig när det gäller medicinska undersökningar. Man blir det efter ett stort antal. Jag bryr mig inte så mycket om att doktorer, sköterskor och medicintekniker pillar, sticker, mäter och håller på. Jag går till ett bättre ställe i mitt huvud, funderar på vad jag ska handla, planerar resor, vad som helst. Igår gjorde jag ett nukleärt stresstest och DET gör jag aldrig om. De flesta av er har säkert hört talas om arbetsprov, man springer på ett löpband och sedan kan man ta bilder av hur hjärtat fungerar. Sådant har jag gjort och fastän man blev andfådd så var det ingen större match. Nu ville en av mina doktorer kolla hjärtat igen och beslutade sig för att denna gång köra en annan variant som faktiskt visar mer detaljerat hur hjärtat ser ut och arbetar, både i vila och vid stress, ansträngning. Istället för att springa stressar man hjärtat genom att injicera en drog som heter Adenosine. Den stressar hjärtat och vidgar kärlen.

Allra först ska man fasta från midnatt och för en annan som är vaken halva nätterna löses detta genom att ta två sömntabletter och gå till sängs vid tolvtiden. Kom till sjukhuset vid halv nio, fick vänta och vänta och vänta och till sist komma in till en trevlig snubbe som hade hand om de radioaktiva grejerna, en expert på nukleär medicin alltså. Han satte ett dropp och hämtade en tung blykapsel, vari en blyinfattad spruta fanns. Detta injicerades och i vätskan finns små radioaktiva isotoper som pumpas runt i blodet. Det radioaktiva stannar till på vissa ställen och när den trevlige snubben sedan placerade mig i sin scanner (ett stort rör typ där man får ligga en halvtimme minst, blickstilla) kan han ta bilder på hjärtat och alla kärlen. De radioaktiva små sakerna lyser upp. Först gör man då detta i vila. Ganska trevligt, jag brukar halvsomna varje gång jag scannas. Bilden här tog jag från nätet, det är alltså INTE mina resultat.

Efter det äventyret tog jag mig upp till Kardiologen och väntade meeeera. Kom in till supertrevliga sköterskor som förklarade och ställde tusen frågor. Tror aldrig jag fått så mycket information vid en undersökning. Till sist var de fyra kvinnor i rummet, en av de där nukleära experterna, en kardiolog, två sköterskor. Fick sitta på en brits, dom kopplade EKG och satte fram en metallapparat som doserar stressmedicinen. Fick förklarat för mig att vissa inte känner av några symptom alls, andra känner av yrsel, huvudvärk, hjärtklappning, tryck över bröstet, svårt att andas, illamående och så vidare. För att få medicinen att arbeta sig igenom kroppen snabbare ska man sitta upp och dingla snabbt med benen. Det hela ska ta fyra minuter.

Oh my God. Det var de längsta fyra minutrarna i mitt liv. Givetvis fick jag ALLA symptom man kan få. Trodde att jag skulle dö, faktiskt. Det kändes så. Det enda som fick mig igenom det hela var vissheten om att symptomen skulle avklinga ganska direkt efter de fyra minutrarna. Jag menar, hur långt kan fyra minuter vara? Långt. Det var så illa att jag bara grät. Och tro mig, jag lipar aldrig hos doktorn. Mitt i testet injiceras jag med fler radioaktiva isotoper och faktum är att det är finurligt, detta. De fastnar i hjärtat just när stressen är som värst. Jag fick med andra ord ett glödande hjärta. Hemskt coolt när man tänker på det. De fyra kvinnorna gjorde sitt bästa för att hjälpa mig igenom det hela. De försökte distrahera mig, heja på, tala om hur lite tid det var kvar. Själv var jag tvungen att hela tiden rapportera vad jag kände, symptomen hör till själva undersökningen. Dock visar det INTE att något är fel på hjärtat, man kan vara kärnfrisk och ändå få alla symptom.

Tack och lov avklingade symptomen lika snabbt som de hade lovat. Efter två minuter var jag helt okey igen, fick en Ginger Ale som jag beställt (nu var klockan nästan två på eftermiddagen och jag var törstig ska ni veta). Kopplades loss från EKG:t och tog mig ner till lobbyn, köpte en skinkmacka och en Glamour-tidning, satt och softade en timme innan det var dags att gå in till trevliga snubben igen för en ny omgång i scanner-röret. Nu hade ju allt lysande fastnat på "rätt" ställen just i stressögonblickets klimax så att säga och det skulle tas en ny omgång bilder. Ännu en halvtimme, somnade som en stock.

Heeela dagen gick åt till detta. Skulle ha jobbat kvällen (optimist som jag är). Ringde av, Sinclair fick hoppa in istället för mig. Jag var helt slut. Väntade en stund till på att få en cd av hela undersökningen (jag brukar hävda att jag har många doktorer som vill titta, mest är det att jag själv vill se och samla på resultaten). Åkte hem och tittade på datorn och fattade givetvis ingenting men fascinerande är det. Tog mig till banken, sedan till CVS och fick en influensaspruta (efter att ha väntat ÄNNU en timme). Köpte bröd och juice, åkte hem tittade på State of Play och gick och la mig vid halv nio på kvällen. Hahaha, så tidigt tror jag ALDRIG att jag har lagt mig. Så nu sitter jag här och är vaken vid halv sju på morgonen. Bra så. Fick beställt Fossilväska till Anki, Starbucks-kaffe till mig själv. Ska snart dricka en kopp och klä på mig. Ska göra något jag aldrig gjort, nämligen åka till The Mall och titta runt efter en kappa NÄR DOM ÖPPNAR. Helt nytt för mig. Inte shoppandet alltså, bara tiden. Nytt doktorsbesök (med bara lite blodprover) vid halv två, jobba med moster på menyändringar, göra sallad för 30 personer som vi ska donera till små söta katolska skolbarn i eftermiddag... kanske lite mer shopping med moster. Sedan slocknar jag nog igen.

Nu längtar jag efter skumtomtar och vörtbröd. Måste börja lyssna på julmusik. Det är dags nu. Fortfarande ingen snö, bara en kraftig höststorm idag. Låter mysigt.