Det finns inga svar kvar
Han ringer från Tidaholmshäktet och säger att han mår bra. Det är som att vara på läger vid havet, säger han, fast utan hav. Pingis, biljard, TV 1000, mat när man vill, sällskap hela dagarna. Han väntar på hovrättsförhandlingar, han har överklagat sin dom på ett års fängelse. Stöld och rån och misshandel och en hel hög med andra åtal. Kanske får han mer i hovrätten. Men han trivs, säger att det är lugnt och att han slipper droga så förbannat. Hemma i förorten är det knas, alla bara dör.
Häromsist fick en av oss en kula i huvudet, avrättad på nära håll med pistol. Det känns som igår. I polisens ögon en liten gangster, en kriminell, en missbrukare som knappt var vatten värd. För oss var han en nära vän, en farbror som tagit hand om oss med ömsinta händer, som lagat mat åt alla hundratals sörjande i kyrkan efter brandkatastrofen, som hjälpt fler människor i nöd än vad en socialsekreterare klarar av under en livstid. Han var älskad och nu är han död.
Inte en rad i tidningen, polisen pratar om självmord men alla vet. Begravningen var svår, kanske fanns gärningsmannen bland alla sörjande, kistan var ovanligt tung och ändå är killarna här vana vid att bära kistor. En av de som bar hade hunnit bli tjugotvå år gammal. Han har aldrig haft ett jobb men han har redan burit tio vänner till graven och en bror.
När vi åker till kyrkogårdarna besöker vi minst en tjugo gravar åt gången, nästan alla är ungas gravar. Brandkatastrofen tog många. Mord, överdos och självmord de andra. Någon finns det som dött av sjukdom, men alldeles för ofta har döden varit våldsam och fylld av ångest och smärta. Alla vet. Det vi undrar är vem nästa blir.
Om vi har pengar får vi mängdrabatt hos blomstertanten, hon vet också. För det mesta är vi panka. Vi bryter syrenkvistar från träden i skydd av mörkret, plockar vackra blommor i de rikas kvarter, snattar marschaller på Statoil och sedan besöker vi våra döda vänner. Nästan alltid på natten, när ingen annan stör. När inga nyfikna tanter kikar på vår sorg. Vi stannar länge, röker en cigg, sjunger en sång. Någon öppnar en öl och lägger sig på graven och pratar med den som finns lite därunder men mest i hjärtat.
På dagarna pratar vi med de som sitter inne, som han på Tidaholm. Eller de på Kumla, Norrköping och Karsudden. Vi skriver brev och bränner cd-skivor och skickar alltsammans i brev. Vi pratar med de som snart åker in, försöker få dem att stanna upp och tänka till, sova en natt, äta lite. Vi pratar om livet och döden och ibland får man berätta en saga om prinsar och riddare, om godhet och ondska. Även tuffa gangstrar med skottsäker väst och pistol i jackfickan i hallen tycker om att ligga i skenet av stearinljus och lyssna på sagor. I sagans värld segrar de goda.
I verklighetens Sverige tar det onda över alltmer. Det är kallt i dag men några barn leker utanför mitt fönster. En liten pojke gråter. Ingen är där för att trösta. Hans kompis skrev en dikt till mannen som blev skjuten, den lästes upp vid begravningen. I dikten frågar pojken efter svar. Han säger att han måste få en förklaring. Vi har snart inga förklaringar kvar, men om det finns ett getto i himlen så fyller vi ett helt kvarter.
Inte en rad i tidningen, polisen pratar om självmord men alla vet. Begravningen var svår, kanske fanns gärningsmannen bland alla sörjande, kistan var ovanligt tung och ändå är killarna här vana vid att bära kistor. En av de som bar hade hunnit bli tjugotvå år gammal. Han har aldrig haft ett jobb men han har redan burit tio vänner till graven och en bror.
När vi åker till kyrkogårdarna besöker vi minst en tjugo gravar åt gången, nästan alla är ungas gravar. Brandkatastrofen tog många. Mord, överdos och självmord de andra. Någon finns det som dött av sjukdom, men alldeles för ofta har döden varit våldsam och fylld av ångest och smärta. Alla vet. Det vi undrar är vem nästa blir.
Om vi har pengar får vi mängdrabatt hos blomstertanten, hon vet också. För det mesta är vi panka. Vi bryter syrenkvistar från träden i skydd av mörkret, plockar vackra blommor i de rikas kvarter, snattar marschaller på Statoil och sedan besöker vi våra döda vänner. Nästan alltid på natten, när ingen annan stör. När inga nyfikna tanter kikar på vår sorg. Vi stannar länge, röker en cigg, sjunger en sång. Någon öppnar en öl och lägger sig på graven och pratar med den som finns lite därunder men mest i hjärtat.
På dagarna pratar vi med de som sitter inne, som han på Tidaholm. Eller de på Kumla, Norrköping och Karsudden. Vi skriver brev och bränner cd-skivor och skickar alltsammans i brev. Vi pratar med de som snart åker in, försöker få dem att stanna upp och tänka till, sova en natt, äta lite. Vi pratar om livet och döden och ibland får man berätta en saga om prinsar och riddare, om godhet och ondska. Även tuffa gangstrar med skottsäker väst och pistol i jackfickan i hallen tycker om att ligga i skenet av stearinljus och lyssna på sagor. I sagans värld segrar de goda.
I verklighetens Sverige tar det onda över alltmer. Det är kallt i dag men några barn leker utanför mitt fönster. En liten pojke gråter. Ingen är där för att trösta. Hans kompis skrev en dikt till mannen som blev skjuten, den lästes upp vid begravningen. I dikten frågar pojken efter svar. Han säger att han måste få en förklaring. Vi har snart inga förklaringar kvar, men om det finns ett getto i himlen så fyller vi ett helt kvarter.
Vila i frid, Cabezón Pedro.
Av: Ulrika Redington, ursprungligen skriven for Yelah.net
Kommentarer
Skicka en kommentar