Rapport fran betongen
Helgdagsafton i Hammarkullen och hela världen är grå, luddigt grå.
Vädret kan inte bestämma sig för om det är vår eller höst, ett ickeväder är det och betongen är gråare än vanligt. Graffittimålarna har gett upp, dom röker för mycket töj för att orka sno burkar. Betongen fortsätter att vara grå och på parkeringen står de polska zigenarnas bilar utan att bli snodda. Biltjuvarna vill inte skita ner sina Aqua Limonejackor, kombinationen regn och olja går inte bort ens med Via.
Securitas kör sina långsamma turer, ingen får parkeringsböter för vakterna vill inte gå ur sina bilar. Kanske är dom lata, kanske är dom lika rädda som poliserna som numera aldrig stiger ur sina fordon när dom kommer hit till förorten. Inte för att dom kommer särskilt ofta, knappt när man larmar faktiskt. Så på torget kan försäljningen fortsätta i lugn och ro, här dealas slängbitar i rask takt, bollar med horse byts mot fyrahundra nyrånade slantar, små piller med skorpioner och 8:or byter ägare. Och för många blir världen lite vackrare och livet lite lättare att leva, en liten stund i alla fall.
Idag har soc stängt, så ingen tjuvåker ner till Hjällbo för att lämna ansökningar. På pizzerian sitter klanmedlemmarna från Somalia och längtar nån annanstans, utanför hänger dom små albanska killarna i väntan på att det ska bli bråk eller nåt annat roligt. Har dom tur får dom springa ärenden åt langarna. Dom är artiga, åtminstone mot kvinnor, så när en arabisk mamma i slöja och Adidas behöver hjälp med barnvagnen omringas hon av hjälpsamma händer.
På gården leker en ensam flicka att hon jagar prinsar, när hon hittar några ska hon döda dom med svärdet. I trappuppgången hänger lappen om julsånger på gårdarna fortfarande kvar, lika röd som blod hos fantasiprinsar. Hennes mamma är hemma och käkar piller. Pappa kommer bara hem ibland när han har permission. Hon hittar inga prinsar alls.
Unga, söta flickor från främmande länder ber äldre killar om hjälp med att köpa hasch, dom lämnar 350 kronor och blir blåsta dubbelt upp. Killarna handlar en femma för 300, kratschar av två gram och lämnar tre. Flickorna är glada, känner sig lite lagom kriminella och tror att dom gjort kvällens bästa affär. Killarna går bakom lekparken och puffar, alla blåser alla. Så är det i den branschen, tro inget annat säger dom lillgammalt till den som protesterar.
Horsepundarna drar upp luvan över huvudet och står och trampar utanför kiosken, det kryper i benen och gör ont i alla leder. I fickorna har dom saker att sälja, om en stund kan man få vad som helst hur billigt som helst. Konsum stänger och barnvagnarna försvinner från torget.
Nu är det bara dom vilsna kvar, dom som ingen bryr sig om och så stjärnorna på himlen. Nu är det inte grått längre, det är alldeles svart.
Vädret kan inte bestämma sig för om det är vår eller höst, ett ickeväder är det och betongen är gråare än vanligt. Graffittimålarna har gett upp, dom röker för mycket töj för att orka sno burkar. Betongen fortsätter att vara grå och på parkeringen står de polska zigenarnas bilar utan att bli snodda. Biltjuvarna vill inte skita ner sina Aqua Limonejackor, kombinationen regn och olja går inte bort ens med Via.
Securitas kör sina långsamma turer, ingen får parkeringsböter för vakterna vill inte gå ur sina bilar. Kanske är dom lata, kanske är dom lika rädda som poliserna som numera aldrig stiger ur sina fordon när dom kommer hit till förorten. Inte för att dom kommer särskilt ofta, knappt när man larmar faktiskt. Så på torget kan försäljningen fortsätta i lugn och ro, här dealas slängbitar i rask takt, bollar med horse byts mot fyrahundra nyrånade slantar, små piller med skorpioner och 8:or byter ägare. Och för många blir världen lite vackrare och livet lite lättare att leva, en liten stund i alla fall.
Idag har soc stängt, så ingen tjuvåker ner till Hjällbo för att lämna ansökningar. På pizzerian sitter klanmedlemmarna från Somalia och längtar nån annanstans, utanför hänger dom små albanska killarna i väntan på att det ska bli bråk eller nåt annat roligt. Har dom tur får dom springa ärenden åt langarna. Dom är artiga, åtminstone mot kvinnor, så när en arabisk mamma i slöja och Adidas behöver hjälp med barnvagnen omringas hon av hjälpsamma händer.
På gården leker en ensam flicka att hon jagar prinsar, när hon hittar några ska hon döda dom med svärdet. I trappuppgången hänger lappen om julsånger på gårdarna fortfarande kvar, lika röd som blod hos fantasiprinsar. Hennes mamma är hemma och käkar piller. Pappa kommer bara hem ibland när han har permission. Hon hittar inga prinsar alls.
Unga, söta flickor från främmande länder ber äldre killar om hjälp med att köpa hasch, dom lämnar 350 kronor och blir blåsta dubbelt upp. Killarna handlar en femma för 300, kratschar av två gram och lämnar tre. Flickorna är glada, känner sig lite lagom kriminella och tror att dom gjort kvällens bästa affär. Killarna går bakom lekparken och puffar, alla blåser alla. Så är det i den branschen, tro inget annat säger dom lillgammalt till den som protesterar.
Horsepundarna drar upp luvan över huvudet och står och trampar utanför kiosken, det kryper i benen och gör ont i alla leder. I fickorna har dom saker att sälja, om en stund kan man få vad som helst hur billigt som helst. Konsum stänger och barnvagnarna försvinner från torget.
Nu är det bara dom vilsna kvar, dom som ingen bryr sig om och så stjärnorna på himlen. Nu är det inte grått längre, det är alldeles svart.
Av: Ulrika Redington Tidigare publicerad i Yelah.net
Kommentarer
Skicka en kommentar