Drömmen om en Glock

Vissa saker är lätta att förstå. Som att skjuta ihjäl någon som nyss snodde ens parkeringsplats. Jag hyser stor medkänsla med sådant beteende. Tack och lov att jag inte ägde ett vapen när jag var yngre och lite hetsigare. Nu lever jag i ett land där nästan alla bär vapen och om jag jobbade mig lite på saken, skulle jag nog få tillstånd att bära "a concealed weapon" som det kallas när man får lov att gå runt med en pistol innanför byxlinningen eller i handväskan. En "deputy" som jag pratade med påstod att jag som icke amerikansk medborgare nog "bara" får köpa och inneha jaktvapen, typ hagelgevär, 22 kalibers gevär och liknande. Men jag känner faktiskt polischefen i stan, så jag skulle nog fan få mitt lilla tillstånd.

Min freudianska intuition säger mig att enda skälet till att jag inte gått vidare i processen, är att jag inte riktigt litar på mig själv som laglig innehavare av handvapen. Tänk själva. När ni är ute och kör och någon idiot nästan prejar en av vägen och man har barn i baksätet och man fattar att man kunde ha dött bara för att puckot inte bryr sig om sina medtrafikanter. Eller om någon hoppar på mig mitt i natten när jag trallar hem från baren. Vad händer då, om jag har en ny, tung Glock i handväskan? Make my day, motherfuckers...

Smutsig och duschfärdig är jag efter jobbet, mysig söndag kväll med kusin som bartender och lilla Kelly som servitris. Vi gjorde en sport av att sälja så många quesadillas som möjligt. Det blidde några stycken. Jag gjorde en Club Sandwich till en av våra mindre önskvärda stammisar också. Tim heter han och är en riktig plåga. Han kommer in flera kvällar i veckan, dricker sig plakat och sedan spelar han två låtar på jukeboxen HELA tiden. Vi har en ny, fräck digital jukebox som är uppkopplad med bredband mot Internet och det finns tiotusentals låtar att välja mellan. Tim lägger glatt 20 till 40 dollar på att höra samma jävla låtar om och om igen. "When the children cry" med White Lion och "Heaven is a place on earth" med Belinda Carlisle. Terror.

Jag har tur, för i köket kan jag sätta på en cd med Latin Kings eller Ted Gärdestad, men servitriserna och bartendern får lyssna i timmar i sträck. Och så sjunger han med och drar gitarrsolon och blir tårögd som ett tvättäkta fyllo. Idag hann vi före, så fort han kom in tog vi pengar ur kassan och laddade in låtar för flera timmar. Haha, got ya! Som tröst beställde han en Club, som sagt, och sen vart det ingen hejd på hur "gorgeous" jag var som gjort en så "excellent" macka. Fattar inte snubben att han bara är full? Fattar folk ingenting? Som att jag kunde skjuta dom om jag bara hade en pistol?