Thanksgiving och frid i huset

Redan över midnatt. Ute duggregnar det och jag sitter och lyssnar på vacker musik. Idag är det Thanksgiving och alla amerikaner pratar lyriskt om hur mycket de ska äta under dagen. Kalkon med alla tillbehör: potatismos, cranberrysauce, brun sås, sweet potatoes, green bean casserole. Och till efterrätt, pumpkin pie. Själv ska jag äta hos moster och morbror, den senare lagar gudomligt god mat så det ska bli gott. Ska dricka mig lite full också. Var på spritaffären idag och köpte tre flaskor vin samt en flarra champagne från Californien (dom kallar det champagne och den e faktiskt god!) samt en hela Baileys. Att ha som tröst kalla vinterkvällar.

Jobbade från elva i morse till halv tio på kvällen, busy as hell. Nu är jag mycket glad över att vara ledig ända till fredag förmiddag. Undrar om dom hittat rätt vapen, om det är den pistolen som sköt Palme. Eller rättare sagt, om det var det vapnet som användes och om det var gamle Christer som höll i den. Antagligen. Den enklaste, mest simpla och ganska tarvliga förklaringen är ofta den sanna. Sedan spelar det ingen roll hur gärna vi vill tro på stora konspirationer och polisspår och kurdspår och gud vet allt. Det var nog en ensam, halvtokig yrkeskriminell som sköt ihjäl vår statsminister den där kalla kvällen. Då jag var ute och dansade och fick rosor av en skum snubbe som jag trodde försökte göra sig rolig där han kom och objudet slog sej ner vid vårt bord och gav oss rosor. För Palme, som nu var död. Idiot, sa jag och lämnade haket en stund senare. Tog en svarttaxi, araben som körde satt och grät, på radion sa dom att det var så. Att Palme var död. Och världen blev aldrig mer sig lik. Jag blev körd hela vägen hem till Hjällbo och han ville inte ha en krona av mig. Han bara grät.