Ett mirakel

Det blev ingen picnic. Istället kraschade vi rakt in i en annan bil efter trettio minuter på vägen. En ung kille körde rakt ut från en bensinstation i hög fart, min morbror hade inte en chans att stanna. Han lyckades gira undan såpass att vi inte träffade idioten rakt på sidan, utan vår front kraschade in i hans front och det räddade antagligen livet på oss. Jag fattade inte ens vad som hände. Böjde mig precis ner för att stoppa en tom läskburk i fickan på stolen framför mig. Hörde moster skrika "You´re not gonna make it" och sen for jag runt som en trasdocka i baksätet. Och nej, jag hade inte på mig bältet.

Första kraschen var in i idiotens bil, sen fortsatte trasdocksdansen och fler krascher. Vi for rakt av vägen, uppför en slänt som var minst en och en halv meter hög och helt brant. Andra livräddaren. Hade vi inte haft en fyrhjulsdriven SUV hade vi definitivt inte överlevt. Bilen stannade fanimej på alla fyra hjul uppe i någons trädgård. Ett mirakel hur den kom upp utan att slå runt. Blodet forsade, moster skrek, det brinner, jag kommer inte ut.

Mina dörrar gick inte att öppna, glömde helt att dom är barnsäkra, rök överallt. Morbror fick upp våra dörrar, ut på gräset, jag blödde som fan ur mun och näsa men vi fattade att vi alla var ok, blev arg för att min favoritblus var nerblodad och en ung kille står bredvid oss och ser helt chockad ut. Det var föraren i den andra bilen, idioten som inte ens vände sig om åt vårt håll för att se om någon kom. Ambulans, brandbilar, iväg till närmaste sjukhus. Röntga nacke, ben, rygg. Inget trasigt. Näsan inte bruten, ett litet skrapsår på näsan av glasögonen, sår inne i munnen av tänder och en blåslaget smalben. Men mest av allt känns det som om jag varit i världens slagsmål och förlorat. Öm överallt och ont i huvudet. Men jag lever! Och jag ska aldrig mer åka en meter utan bälte. I get your point, God.