In the prescence of angels

Jag har inga glasögon. Men jag har en sjuhelvetes blåtira. Lilatira, snarare. Glasögonen ligger väl kvar i bilen eller på olycksplatsen. Svårt att sova var det också, ont överallt och ingen sovställning som fungerade. Idag är jag glad att jag tog Regans erbjudande om att slippa jobba idag. Tror inte jag kunnat lyfta en enda sak i baren. Istället har jag förmånen att bara vara hemma och vara konvalescent i två dagar. Meningen var att jag och lilla Emma skulle åka på picnic i morgon, men se det blir inte att tänka på. Jag tänker sitta här med tösen och leka med lera. Köpte riktig keramiklera för ett tag sedan och Emma ser fram emot att få skapa lite. Hon älskar allt som har med konst att göra. Hur många sexåringar har ni mött som stannar till utanför konstgallerier i Washington DC och bara storögt beundrar avancerade skulpturer? DEt är Emma det, för ett par år sedan.

Konstigt det här med chock. Jag är inte särskilt chockad av olyckan i går. Däremot händer det flera gånger per dag att jagtänker på hur det kändes när mitt knä poppade ur led. Och varje gång tanken kommer, reagerar kroppen genom att göra grimaser, spänna alla muskler, göra munnen torr och själen rädd. Eller så har jag inte fattat ännu hur nära det var i går. Nick har rätt. Det var änglar som skyddade mig där i baksätet, många änglar. Dom höll mitt huvud så att inte nacken bröts, dom höll i mina ben så inte knäna gick ur led igen, dom höll mig kvar så jag inte for fram i framsätet och skadade mig på instrumentbräda eller vindruta. Dom hade fullt upp där en stund. Tack, snälla änglar.