Tio år sedan

Det snöar. Det är kallt. Lika kallt som det var i Hammarkullen den där kvällen för tio år sedan. Skulle ha gått på ett möte i Folkets Hus vid sex, Gustavo och Alvaro och Enver och Gonzalo kom hem till mig, uppspelta. De skulle till festen som lillpojken i deras rap-grupp anordnat, en Halloweenfest. De skulle uppträda, först repa lite på Mixgården och sen till festen och ville att jag skulle komma och se. Gustavo rufsade om mitt hår och försökte charma sig till ett ja men jag tyckte att dom kunde klara sig själva. Jag hade redan hjälpt till med att göra inbjudnings-flyers till festen, vi hade varit i Colombia och tränat ungdomar i ickevåld, jag och Gustavo och Andy, två veckor innan, jag var sliten. Jag hade möte att gå på och sen ville jag vara hemma med en ung tjej som skulle sova över. Vi skulle till sjukhuset tidigt nästa morgon, hon skulle göra abort. Graviditet och Rohypnol, hon behövde få vara liten och ligga på soffan och prata. Pojkarna stökade runt som de brukar, Gustavo lovade att smyga in på natten, han hade egen nyckel. Väck mig inte, sa jag strängt. De gick, precis innan de stänger dörren stannar Gustavo till, lägger huvet på sne och försöker en sista gång att övertala mig. Jag skrattar, säger - Gå nu, kick ass, ge er av! Han gick.

En stund senare känner jag mig oförklarligt trött, som om all energi bara rann av mig. Jag känner att jag måste sova en stund, jag bara måste. Men jag har ett möte att gå på. Jag ber den unga tjejen gå istället. Hon blir nervös, säger att hon inte vet vad hon ska säga på mötet. Jag övertalar henne, säger att hon kan representera oss lika bra som jag, bättre. Hon svär, som alltid, men går och jag ramlar ihop i sängen och somnar omedelbart. Som om jag visste att jag skulle behöva all kraft lite senare. Vaknar när hon kommer hem. Vi kokar the, brer mackor. Kurar ihop oss i soffan, tittar på en Hamilton-video, pratar om det svåra som ska ske nästa dag. Ett par minuter i midnatt slits dörren upp. Andy kommer in, ramlar in, faller ihop i hallen, han är andfådd och upprörd. Det brinner, säger han, det brinner på festen, dom är döda!

Jag fattar inte vad han menar, blir nästan arg, han kryper in till tv:n, stänger av Hamilton och sätter på text-tv:n. Remsan rullar. Brand på Hisingen. Det är illa. Riktigt illa. Plötsligt är jag helt vaken och iskall inuti. Vi klär på oss blixtsnabbt, springer upp till guddotterns familj i uppgången bredvid. De sover och jag nästan skriker till Jörgen att jag måste ha hans bil, att jag måste ut till Hisingen. Jag får nycklarna och samtidgt ringer jag till Sara, min vän som bor i nästa hus och som är diakon i Hammarkullekyrkan. Inget svar. Andys mamma kommer ut på balkongen, jag skriker till henne att gå bort och väcka Sara, hon måste öppna kyrkan, få dit folk, föräldrar, vem som helst. Det kommer att bli ett helvete. Öppna kyrkan och koka kaffe.

Hämtar upp Gustavo, min kollega bland vuxenvandrarna. Vi kör som idioter ut till Backaplan, kommer dit en kvart över tolv. Det brinner fortfarande. Det brinner och fönstren sitter så högt upp. Det är alldeles tyst, jag hör inga ljud. Jag hör vad folk säger till mig, jag hör mig själv prata med en av zigenarna; Var är Gustavo? Jag hör hans svar. -Jag tror han är borta, han var längst in vid scenen när det började.

Jag säger ingenting, hittar en filt att lägga om axlarna på zigenarpojken, han som alltid brukar dansa och skratta men som nu är tyst, hans flickvän är borta. Vi sätter honom i vår bil. Flickan får order att hålla honom sällskap, vill inte att hon ska höra mer. Jag hör fortfarande inga ljud, bara min röst när jag pratar med polisbefälet på plats. Får veta mer än jag ville. Jag hör hans röst. Många döda. Alldeles för många. De behöver hjälp med identifiering. Vi får veta vart vi ska åka. Jag hittar fler ungdomar jag känner, frågar vad som hände. Får svaret direkt -Det var några iranier i trappan.

Inget mer. Bara det. Det är fortfarande alldeles tyst och jag ser raden med kroppar som ligger längs väggen bakom huset. Filtar över. Mobiltelefoner som ringer. Ingen som svarar. Det finns inget mer vi kan göra här. Ingenting.