Bloggeri, bloggera, bloggeralla

Det är fascinerande att läsa bloggar. Allra mest fascinerande är det att följa alla kvasi-kändisar i Sverige som desperat använder sig av bloggande för att få uppmärksamhet. Har ni inte fattat att bloggandet i sig är en folkrörelse, inget coolt, bara väldigt tillgängligt och ganska privat? De bästa bloggarna är de som just håller sig privata. Som Pioneer Woman. Att sedan läsa Sculman, både herr och fru, samt Linda Rosing och andra... det gör mig som sagt både fascinerad och ledsen. Herr Schulman som uppenbart är förbaskat begåvad - varför stannar han kvar på lekplatsnivå? Visst, han vinner, jag läser, men mest för att hitta guldkornen där han vågar stå för sin begåvning. Men jag tröttnar snart, mitt bland snack om att slå på och hämnas. Fru Schulman blir jag inte klok på, hon är antagligen snäll och smart men spelar dum och elak. Hoppas jag.

Linda Rosing är Linda Rosing och det finns inget mer att säga, man kunde bara be en bön att hon höll sina ungar borta från exponeringen. Men icke, det vore en nåd att stilla bedja om. Sen det värsta av allt, Blondinbella, som vissa använder som ett slagträ i debatter om självständiga kvinnor. Hallå! Sjuttonårig överklass-wannabe som är helt vilse i tillvaron och inte ens har självkänsla nog att le på bilder, med föräldrar som tycker det är ok att springa på krogar, en ung tjej som media borde ha ansvarskänsla nog att INTE ge plats åt. Duktigt, grabbar på redaktionen. Ni har sett till att en tonårstjej för alltid kommer att förknippas med natten då italienare förgrep sig på henne. Med detaljer. Sorry, gumman. Det är vad folk kommer att minnas.

Nej, tacka vet jag Pioneer Woman och alla andra som bloggar och läser bloggar som det är tänkt. Jag tror på en Blogg-Gud. Hon vill att folk ska vara snälla. Hon tror på att det knyts kontakter och att vänskap kan bildas. Hon bryr sig inte om folk som bara vill vara kända, till varje pris som helst. Varför är det ett mål att uppnå, att vara känd? För ingenting? Sover man bättre om man kan ligga i sin säng på kvällen och tänka, oh - jag är KÄND!

Inte fan vet jag. Jag vet bara att alldeles för mycket tid går åt till det bloggandet. Mammor och pappor som verkar sitta dygnet runt och blogga eller läsa bloggar eller kommentera andras bloggar. När fan leker dom med barnen? Ger dom mat? Pratar med dom? Släng in lite Facebook och Myspace så finns ingen tid alls över till världsligt, riktigt, äkta umgänge. Om tio år träffas vi inte - bara på nätet. Cyber-kramar är överskattade.

Nu ska jag sluta gnälla. Sluta blogga. Ge mig ut i världen. Få en riktig kram av någon.